Varuträsk - drag ur Västerbottens kulturhistoria.

År 1940 publicerade tidningarna NORRA VÄSTERBOTTEN och SKELLEFTEBLADET en artikelserie som handlar om Varuträskbygdens historia. Författare till denna artikelserie var Karl Fahlgren, född i Varuträsk och som ägnade ett stort intresse kring sin hembygd såväl som Västerbottens historia. Innehållet ger en intressant överblick till den tidens vardag och vi vill därför återge hans artiklar* om jordbrukets vedermödor och slit.

* Artiklarna återges här i sin skrivna form med en del mindre justeringar för att underlätta läsning från gammelsvenska till dagens skrivform. Citat med kursiv stil från gamla dokument är återgivna med sin originalskrivning.

Karl Fahlgren (1900-73) blev prästvigd för Luleå stift 1925, teologie doctor 1932, fil.kand 1937 och rektor för folkhögskoleseminariet Umeå 1943-1963. Han redigerade Skellefteå sockens historia inför 100-års jubileet 1945. Han hade även deltagit som redaktör i andra betydande sockenhistorier i Västerbotten bl.a. Åsele socken (1966), Bygdeå sockens historia (1963), Umeå socken (1970) och Blad ur Sävar sockens historia (1973).
Läs mer om Karl Fahlgren här.

fahlgren.jpg (35451 bytes)

Avsnitt
Varuträskbygdens historia
Varuträsk byaordning 1
Varuträsk byaordning 2
Boskapsskötsel och fäbodliv 1
Boskapsskötsel och fäbodliv 2
Boskapsskötsel och fäbodliv 3
Tjära
Markens Gröda 1
Markens Gröda 2
Markens Gröda 3
Markens Gröda 4
Markens Gröda 5


Materialet ha bearbetats och återgivits av Thomas Degerman, Gävle och Ulf Mannberg, Skellefteå. Norra Västerbottens tidningssidor i original ägs och innehas av Anders Holmström, Skellefteå.



NORRA VÄSTERBOTTEN den 13 juli 1940.

I

Varuträskbygdens historia

Går man 20, 30, 40 tusen år tillbaka i tiden, är hela vårt land täckt av den väldiga inlandsisen. Som en oerhörd jätteskrapa går den fram i terrängen och river med sig alla jordarter, bryter stora klippstycken och repar den hårda berghällen. Än idag kan man se dessa repor i nordväst-sydostlig riktning på platser, där berget ligger bart. Genom sprickor i isen sipprar smältvattnet ner och samlas i större eller mindre jökelfloder, som banar sig väg i tunnlar under isen och oemotståndligt drar med sig sten, grus och slam. Och allt vad isen och vattnet på detta sätt med förenade ansträngningar för med sig under sin väg mot lägre och varmare nejder. Det kvarlämnar moräner, rullstensåsar, drumlins (anm. flacka, långsträckta kullar av bottenmorän, som bildats i inlandsisens randområden och som ligger parallella med isens rörelseriktning) eller sand- och leravlagringar vid den smältande iskanten.

Efter hand förändras klimatet till det bättre. Somrarna blir varmare och vintrarna ej fullt så stränga. Isen växer inte längre lika fort som den smälter. Iskanten drar sig allt längre åt norr och väster. Men när isen viker, svallar havet över en stor del av nutida Sveriges bästa jordbruksbygder. Isen har nämligen genom sin kolossala tyngd pressat ner jordskorpan avsevärt - på sina håll hundratals meter.

Först så småningom höjer sig havet
och närmar sig så allt mer sin nivå före istiden. Kobbar och skär växer upp ur vågorna. Havsvikar smalnar av och snöras av till sjöar. Öar växer samman med fastlandet. Och under hela tiden fortgår en oavbruten omplacering av all den jord, som isen lämnat efter sig när den drog sig tillbaka . Där stranden ligger oskyddad mot havet, spolas sand och lera bort av vågorna, i sjöar och omgärdade vikar lagras dessa jordarter i mer eller mindre mäktiga täcken som emellertid snart nog skall visa sig vara en av de viktigaste förutsättningarna för mångsidigare vegetation och framgångsrikare odling.

Den högsta marina gränsen i vårt land ligger på sina håll nära 300 m, ö.h. Vill man nu beräkna när en trakt inom det område, som låg under vatten vid istidens slut, höjt sig över havets nivå, så kan man utgå antingen från den landhöjning, som man i historisk tid kunnat konstatera eller också från de "årsringar" som man finner i leravlagringar lite varstans i våra bygder. Ingendera av dessa metoder leder till absolut exakta resultat - för närvarade. Men är det inte märkligt nog att de leder till ungefärliga?

Beräknar man, att isen drog sig tillbaka från det nuvarande västerbottniska kustlandet i runt tal för 9 000 år sedan, så torde man på ganska goda grunder kunna anta, att sjön Varuträsk redan för 2 000 år senare eller omkring 5 000 år f. Kr. övergått från att vara en vik bland många andra i det stora Bottenhavet till att föra en mera självständig existens som fullt utbildad sjö.

Emellertid var den då med all säkerhet åtskilligt större än i våra dagar. Dels tog det nämligen sin tid, innan älven vid utloppet ur sjön fick den fallhöjden, att den kunde arbeta sig ner i moränlagret till en motståndskraftig strömtröskel. Dels har stränderna på många ställen ändå fram till nuvarande tid varit inbegripna i en sakta, men säkert fortgående tillväxt genom sjögräsvegetation och mossbildningar eller genom sand- och slamavlagringar från bäckar och rännilar. Dels slutligen får man väl här inte heller alldeles förbise det stort upplagda sjösänkningsföretag under förra delen av 1800-talet, låt vara att dess resultat särskilt i jämförelse med planerna blev mycket anspråkslöst. Härtill återkommer jag längre fram.

När satte nu människan första gången sin fot på stranden av Varuträsk?
Och när får man den första bebyggelsen? Frågorna kan tyvärr inte besvaras med någon större grad av exakthet. För minst 10 000 år sedan torde de första människorna ha kommit till vårt lands sydligaste delar. Även om de inte nådde upp till Västerbotten så snart, som för 6 000 år f. Kr. som man antagit, så har det kanske ändå inte skett så avsevärt mycket senare. För 4 000 år sedan tycks det, i varje fall efter de rika flintfynden i Bjursele, Bygdsiljum och Överboda av allt att döma, ha funnits en ganska omfattande bebyggelse.

Och sedan har vildmarksron (?) säkerligen aldrig fullt återställts i dessa nejder, även om klimatförsämringen f. Kr. betyder inte bara stagnation, utan även tillbakagång i människans erövring av Norrland.

Redan under stenåldern har det alltså efter allt att döma funnits en fast bosättning i Västerbotten och skogarna har genomkorsats av stenåldersmännens jakt- och fiskefärder. Var då inte dessa utsträkta även till Varuträskets stränder? Sannolikheten svarar övertygande "förvisso" på den frågan, och detta svar bekräftas av jordens vittnesbörd. Det är nu mer än ett halvt sekel, sedan man i Nyland fann en s.k. skafthålsyxa. År 1909 fann man vid grävning av Frasmyran söder om Grundnäs en pilspets av kvarts. År 1916 hittades vid potatisupptagning på Åkerudden en vacker spets, antagligen av flinta.

Därmed får det väl anses till fullo bevisat, att människor redan under stenåldern nått fram till Varuträsket. En annan sak är det, att stenåldern här uppe i norr antagligen räcker betydligt längre fram i tiden än i sydligare nejder. Och även om det kommit jägare och fiskare till Varuträskbygden ett par årtusenden f. Kr. så kan det likväl ha dröjt ändå fram till medeltiden, innan den första bebyggelsen här kommit till stånd.

Till de traditioner om Varuträsk,
som för oss längst tillbaka i tiden, får man utan tvivel räkna byns berättelse i sagocykeln om rövarna i Finnforsberget.

"En dag, så heter det att några fiskare, bosatta i Varuträsk, fick besök av tre män, som sa sig vara från Frostkåge. Varuträskborna hade just fått en mängd fisk och den skulle de nu dela mellan sig på det vanliga sättet. Innan det var gjort, ropade en av främlingarna och frågade vad det var för underliga fiskar som sam vid land. Då männen skyndade till, fick de se hela stim med stora, gyllene fiskar med något som liknade människofötter på ryggen. Man betraktade fenomenet en stund och diskuterade hur man skulle fånga de sällsamma fiskarna. Då fisken simmade ut från stranden, och Varuträskborna återvände till delningsstället var deras nyfångade fisk borta. Rövarna i Finnforsberget hade varit framme".

Denna "berättelse" bär ju sagans omisskännligt fantastiska dräkt. Och samma är förhållandet med de flesta andra episoder också i denna sagocykel. En stor del av dom torde man få hänföra till vandringslegendernas talrika skara. En påminnelse om dessa berättelser får man också då man hör om några fiskare i Laforsen i Ljusnan i södra Norrland det berättas följande som man genast känner igen om man känner till finnforsrövarnas saga:

I närheten av rövarnas grotta gick landsvägen fram. När nu någon fora nalkades, brukade en av rövarna ställa sig vid vägen och meta i vattenpölarna efter hjulspåren. Då forbonden såg detta, undrade han kanske skrattande, om det inte skulle gå bättre längre ned. Hur som helst förstod "fiskaren" att med samtal uppehålla vederbörande så länge, att hästen hann utom synhåll med lasset och så plundrades vagnen av de andra rövarna.

En gång rövade dessa missdådare en flicka från Haverö (anm.Västernorrlands län) och hon blev deras gemensamma hustru. Efter ett år födde hon en barn som rövarna kastade i forsen. Under lång tid fick hon aldrig lämna dem, men då hon i sju år låtsat att hon var dom trogen, lät de henne slutligen gå hem för att hälsa på. Hon skulle emellertid komma tillbaka. Det gjorde hon också, men då hade hon hemma berättat om sin benägenhet och märkt ut vägen till grottan med halmstrån ur en kärve som hon tagit hemifrån. Sedan hon förplägat rövarna med brännvin och blött deras krut kunde så män från bygden, vägledda av halmstråna söka sig till grottan, ta rövarna till fånga.

Även om "berättelserna" om rövarna i Finnforsberget har legendernas karaktär, så är det därför inte sagt, att de nödvändigtvis är ohistoriska. Bakom sagans brokiga väv döljer sig ofta ett stycke verklighet. Så tycks vara fallet även här. Ty att det en gång i tiden fanns rövare i Finnforsberget bekräftas på ett övertygande sätt av en avskrift som några bönder i Myckle och Medle åberopar i en skrivelse till länets hövding 1773. Avskriften har förjanding (?) år 1773.

Avskriften har följande lydelse:
"Anno 1570, då laga ting hölls med allmogen i Skellefteå socken, kom för rätta beskedlige män Olof Nilsson i Myckle, Jon Andersson i Medle och begärde av socken i gemen ett sannfärdigt vittnesbörd, huruledes desse män äro komne till laxfisket i Finnforsen och huruledes de det hava, ty Kungl. Maj:t begärde det veta. Då berättades av allmogen i Skellefteå i sanning vara, att desse män hava bekommit vanbemälte laxfiske, som nu efter förmäles:

Anno 1524 då vore några hit överkomna ifrån Norge, togo deras hemvist uti en bergkula hart vid Finnfors laxfiske. Desse dråpare eller rövare gjorde allmogen mycken skada med stöld, röveri och mord, så ingen var väl säker, varken hemma i husen eller på vägarna, och var då på den tiden litet bönder och inga krigsfolk hemma i socknen, ty de danske hade då Sverige mestadels inne. Så var i Myckle boendes en man, benämnd Albrecht och Mårten Jonsson Strål i Medle. Dessa män hava sammanhämtat någre bönder, övertalat dem, att de ville vara med en man, uppsöka mördarne och dem angripa, därom de ock äro vordne ense, och drogo därmed åstad och uppsökte mördarkulan. Och då de fingo se, satte de sig alla neder att rådgöra, huru de därmed begynna skulle. Som de nu mente, att alla vara ens till sinnes att vilja fienden angripa, då vände mesta delen av de bönder son Albrecht och Mårten Strål med sig hade, tillbaka och gingo var sin väg hem igen, men ej bemälta Albrecht med sin son Nils Albrechtsson i Myckle och Mårten Jonsson Strål ifrån Medle. Desse hava med söner och drängar angripit mördarne om nattetid och först borttagit deras bågar och värjor och sedan nederlagt där sju personer på platsen, och en slapp till rymnings på ett skid. Den rände de 3 mil efter och togo den till fånga och förde honom till Skellefteå, där han som andra mördare avlivades. Allt sålunda finge desse ovanbemälte män Finnfors laxfiske under sig, det de ock okvalt till denna dag brukat hava. Detta så i sanning tillgångit är, trycka vi vårt sockensignet nedan under, som skrivit och givet är. År och dag som förr skrivit --------------- står."


Redan här föreligger ett historiskt misstag, även om det ej är synnerligen stort, då det heter, att danskarna 1524 eller senare "… hade då Sveriges mestadels inne". I sagoepisoderna, som anknyter till rövarna, bli dylika misstag vida allvarligare, som då det talas om Umeå stad, som ej anlades förrän på 1600-talet. Men då man där utgår ifrån att det redan i början av 1500-talet fanns en fast bosättning i Varuträsk, då befinner man sig i bästa samklang med verkligheten.

Gustaf Vasas jordabok för Västerbotten år 1523 upptar nämligen i Varuträsk två bröder Larrens Andersson och Nils Erson. Och att det ej är fråga om några nybyggare framgår av deras relativt stora beskattning. Vardera skatta nämligen för 10 spannland i åker och 8 lass hö i äng. Och ett spannland är lika med 4 skäl, alltså ½ tunnland.

Även om man får räkna med en beskattning i överkant, så skulle alltså redan då ha funnits en 8 à 10 tunnland åker i Varuträsk. Det hade icke odlats i en hast. Antagligen hade det tagit århundraden. År 1783, således 240 år senare, fanns i byn ej mer än 12 tunnland och 19 kappland åker och 4 tunnland och 18 kappland nyåker.

Åkerjorden tycks alltså på hela denna tid ej ha mer än på sin höjd fördubblats. Och även om utvecklingen gått raskare före än efter 1543, så får man nog ändå redan vid den tiden karakterisera bebyggelsen i Varuträsk som gammal. Liksom åkerjorden 1783 fördubblats jämfört med 1543, så hade grannarnas antal också gjort det. Redan 1565 hade byn 3 bönder. Och samma år som avvittringen förrättas där, d.v.s. 1793, blir hemmansdelarna 5 därigenom att "Anders Anderssöner" då delade sin fars hemman. Och sen går hemmansklyvningen och åkerjordens utveckling i allt raskare tempo fram till vår tid med dess c.a 30 brukningsdelar och hur många tunnland odlad jord?

Samtidigt som Varuträsk så utvidgats och utvecklats, har nybyggen vuxit upp, den ena efter den andra runt omkring. Det börjar med Svanfors och Svanström 1767 och fortsätter med Bjurån och Klintforsliden 1776, Strömfors 1778, Liden 1797, Lövlund 1798, Grundnäs, Åliden och Bergfors 1799, Stöverfors och Stövernäs 1802, Tarsnäs 1804, Hällbergssvedjan 1806 fram till Nyland och Frängsberget på 1820 resp. 1830-talet.

udden1.jpg (73412 bytes)
alltså år1940

Var har nu det äldsta Varuträsk legat, urcellen för hela denna utveckling?
Med till visshet gränsande sannolikhet kan man svara, ungefär där nuvarande Erik Pärsa gården ligger. Där hade man nära till fiskevatten och sjöfågelstränder både i Avan och i träsket. I den förra hade man god tillgång på sjöfoder, och runt omkring den fanns utan tvivel förträffliga myrslogar. På udden mellan Avan och huvudsjön fanns dessutom en enligt den tidens sätt att se idealisk åkerjord, genom naturens egen anordning både dränerad och frostfri. Det är inte utan orsak, som udden i fråga fått namnet "Åkerudden" eller helt enkelt "Åkern".

Ändå fram emot senaste sekelskiftet ansåg man allmänt, att byn endast här hade fullgod åkerjord. Ännu minns den äldre generationen i Varuträsk mycket väl " Mittigården" mellan "Erik Pers" och gamla vintervägen upp från sjön. Namnet går tydligen tillbaka till den tid, då byn hade tre gårdar, alltså till förhållanden, som då var för handen redan på 1500-talet. Mittigården kan sägas ha stått "mitt i byn" ännu långt fram på 1800-talet, som säkerligen markerar den också rätt väl platsen för den första bebyggelsen här. Frågan om byns äldsta läge sammanhänger i viss mån med de om byanamnets betydelse. Då man i 1500-tals handlingar träffar på formerna Vargatresk och Wargetresk, ligger det nära till hands anta, att namnet helt enkelt betyder Vargträsk. Men det är dock knappt fallet. Vargatresk och Wargetresk, utgör säkerligen inga ålderdomliga och därför vittnesgilla former utan måste i stället uppfattas som resultat av ämbetsmännens försök att ge byanamnet en begriplig form. Varuträsk har för dem tett sig meningslöst, men det påminde om Vargaträsk. Alltså skrev man också så. Exempel på liknande förfarande finns det många i vår bygdehistoria.

Men vad betyder då Varuträsk, den äldsta form under vilken namnet påträffats och den form som det bevarat intill denna dag? Förklaringsmöjligheterna är åtminstone vid en mer flyktig översyn många och avgörandet därför vanskligt. Mest sannolikt är väl härledningen av "vara" i betydelsen (sandig) strand. Dels förekommer detta "vara" i ett flertal andra ortsnamn: Vara, Bergskvara etc. Dels skulle dess förekomst här inte vara omotiverad. Tack vare Avan har man ju en rikt utvecklad strandbygd, just där den äldsta bebyggelsen får antas ha varit benägen. Och på Åkerudden har man dessutom rikligt med sandjord, vilket annars inte är fallet i dessa trakter. Varuträsk skulle alltså betyda Strandbygdträsk eller Sandstrandsträsk.

Denna bygd har ända fram till senare tid legat lite vid sidan om den stora allfarsvägen. Den har inte spelat någon roll i vår politiska historia. Dess krigshistoria är så gott som ingen. Men dess kulturhistoria har liksom all annan kulturhistoria utan tvivel sitt särskilda intresse, helst som man här har ett praktfullt exempel inte bara på en bys utveckling genom ökning av gårdarnas antal utan även på bygdens utvidgning genom det ena nybygget efter det andra.

Låt oss därför mera i detalj se, vad gamla handlingar har att berätta om folkets liv här genom sekler! Byns gamla papper finner man framför allt i dess byaskrin. Låt oss lyssna till vad den äldre generationen har att förmäla av sägner och minnen! Ännu har nutidens timsaktuella larm inte helt raserat släkt- och bygdetraditionens tempelgårdar. Låt oss samla de spridda dragen och komplettera dem med varjehanda andra upplysningar, som är av intresse i detta sammanhang!

Kanhända skall då bygdens historia och fädernas gärning bli en verklighet för oss. Kanhända skall vi så njuta kulturens välsignelser, vunna genom gågna släktens arbetsmödor, något mindre självklart och något mera tacksamt. Den grund, på vilken vi bygger, har dock fäderna lagt.

*

Denna bygd har ända fram till senare tid legat lite vid sidan om den stora allfarsvägen. Den har inte spelat någon roll i vår politiska historia. Dess krigshistoria är så gott som ingen. Men dess kulturhistoria har liksom all annan kulturhistoria utan tvivel sitt särskilda intresse, helst som man här har ett praktfullt exempel inte bara på en bys utveckling genom ökning av gårdarnas antal utan även på bygdens utvidgning genom det ena nybygget efter det andra.

Låt oss därför mera i detalj se, vad gamla handlingar har att berätta om folkets liv här genom sekler! Byns gamla papper finner man framför allt i dess byaskrin. Låt oss lyssna till vad den äldre generationen har att förmäla av sägner och minnen! Ännu har nutidens timsaktuella larm inte helt raserat släkt- och bygdetraditionens tempelgårdar. Låt oss samla de spridda dragen och komplettera dem med varjehanda andra upplysningar, som är av intresse i detta sammanhang!

Kanhända skall då bygdens historia och fädernas gärning bli en verklighet för oss. Kanhända skall vi så njuta kulturens välsignelser, vunna genom gågna släktens arbetsmödor, något mindre självklart och något mera tacksamt. Den grund, på vilken vi bygger, har dock fäderna lagt.




NORRA VÄSTERBOTTEN den 20 juli 1940

II

"Varuträsk byaordning 1"

En av de äldsta handlingarna i Varuträsk byaskrin är byaordningen av år 1751. Där bestämmes
§ 1. att byn skall ha "en ålderman vilken skall äga makt att, enär han vill och nödigt prövar, sammankalla grannarne, skolandes den , som uppnå tillsägelse icke sig inställer och ej heller sådane förfall gitter förete, att de av samtelige grannarne för giltige och laglige anses umgälla sin ärvista motvillighet med 16 öre silvermynt.".

Efter dessa överraskande stränga bötesbestämmelser för förfallolös frånvaro antages och befullmäktigas Jacob Nils i Varuträsk "för första gången och på ett år" till ålderman.
§ 2. som handlar om hur byamännen skall sammankallas, visar tydligt, att kyrkolagens föreskrift om hur kaplanen (anm. präst i underordnad ställning) och klockaren skall "tillhållas med flit att driva barnaläran och undervisa barnen att läsa bok" ännu inte lett till några glänsande resultat.

Det heter vidare att "sammankallandet borde väl ske igenom budkavla eller sedel, men som uti denna by få finnas, som kunna skriva eller läsa det som skrivet är, ty skall grannarnes åliggande vara att icke dess mindre sig inställa, då åldermannen låter dem genom bud båda." Märkligt nog är plikten för budets nedläggande endast 4 öre srmt (anm. silvermynt).

Det är ju allmänt känt, att umgängesformerna och möteskulturen i stormakttidens Sverige lämnade åtskilligt övrigt att önska. Att de drakoniska (anm. övermåttan sträng, omänsklig) åtgärder, som kyrkliga och borgerliga myndigheterna vidtog mot osederna, inte genast förmådde skapa något idealtillstånd, ser man redan av följande glimtar från frihetstidens svenska förhållanden : "Finns någon obetänkt att han vid och under sammankomsten med oanständiga ord överfaller någon av grannarne eller utbrister i eder svordom, böte en daler srmt, jämväl mera, om förbrytelsen så synes fodra" vidare står det att "-- den som sig emot honom (uppsyningsmannen) i dyl. mål sätter med hugg och slag eller oanständiga och smädefulla ord, pliktar tre daler srmt."

Olika frågor om gärdesgårdar och grindar avhandlas i ett flertal paragrafer. Naturligt nog för resten, då man som regel hade åker- och ängsområden inom gemensamt stängsel. Så ålägges byamännen vid en daler srmt, böter att "strax om våren och aldra sist 7 dagar för ersmässodag (anm. den 18 maj) försvarligen stänga alla grindor, led och öppningar, som nyttjas om sommaren eller på vintervägar."

§ 8 där heter det vidare "far någon genom färdig grind och lämnar den öppen efter sig, böta 8 öre srmt. River någon ovanliga led eller gör öppning på annans gärdesgård om vintern ägaren ovetande, böte en daler srmt. Sker det på sommaren, böte två daler dito mynt och gällde dessutom den skada, som i slika fall timar."

Liksom hållande av stängsel och grindar var en gemensam angelägenhet, så var även dikningen det, i den mån den nu förekom. Därför bestämdes, att då en eller flera av grannarna "finna nödigt att för sitt åker- eller ängesstycke upptaga diken", även de andra skall " för sina diken upptaga eller ovägerligen betala dem, som för den tredskande, sedan han tillsagd är, dikar."

En påminnelse om den sekellånga kampen mellan skogen och bygden

ger § 10. "Då en eller flera anse nödvändigheten fordra att för sina åker- eller ängesstycken nederfälla skogen, skola och de övriga grannarne för sina tegar eller stycken ovägerligen skogen nederfälla eller utan gensägelse betala dem, som för den motvillige, sedan han tillsagd blivit, rödjar."

Ingen får "släppa någon klöv av storboskapen in uppå ängarna om våren, där flere än en äga sine ängesanparter, så framt icke samtliga deläganderne för foderbristen skull nödgas så överenskomma" - det var kanske inte så sällan - och "sämre kreatur såsom får och getter" får inte beta ängarna längre än till ersmässodagen ( anm. den 18 maj)

Att man får släppa alla slags kreatur att beta på åkern, till dess såningstiden är inne, förefaller inte särdeles anmärkningsvärt. Märkligare är det onekligen, att småboskapen får stanna där "tre dagar efter det grannarne gemensamt begynt så"

Detta gäller vårbetet. Motsvarande bestämmelse för höstbetet lyder: "Släppes ingen klöv varken av större eller smärre boskap inuti samfälte ängar till bete efter slåttanden förrän den 15 aug. så framt icke samtliga grannarne tidigare därom överenskomma, men häst får bysman och delägande uti ängen inlåta, så snart alla sina andelar avslagit och inbärgat. Bryter någon häremot och släpper med vilja annorlunda in , än sagt är, böte 8 öre srmt för vart kreatur."

Det gällde att på samma gång, ta reda på allt och värna om det lilla, man hade. "Den som tjudrar sin häst uti åkern på annans teg eller låter den komma lös, så länge grödan står ute på marken, plikte 2 daler srmt och fylle dessutom den därigenom timande skadan."

§ 13. är ägnad getterna särskilt. "Inga getter skola byamännen äga frihet att låta gå lösa, utan böra de ock med annan boskap vallas. Sker det ej och get kommer in, där svarsgod gärdesgård finnes, plikte ett öre srmt, för vart och ett av sådane kreatur, som sagt är, blivit vallat, vilka böter husbonden väl bör utlägga men dem sedan på vallhjornets årslön beräkna, om han så gott finner."

Byn är en sluten enhet. Varken folk eller fä får man ta in där utan vidare. "Ingen granne skall äga frihet att inlova någon utbysmans kreatur varken å utmarken eller uti åker och äng, under vad pretext (anm. förevändning) det vara må, så framt icke samtliga grannarne därom överenskomma, vid 1 daler srmts plikt för vart kreatur."

Detta är i § 19, och § 20 bestämmelser, att "inhysesjon eller annat folk skall ingen av grannarne hava makt inlova att sätta sig nedsätta å bysens mark, så framt icke byalaget sig förut därom förent, vid tre daler srmts plikt."

Förhållandena är sådana, att man måste samarbeta i ordets egentligaste bemärkelse inom byalaget. "Som stor olägenhet och skada" heter det i § 16, "därutav timar, att då vid åkerns uppkörande den ene grannen kör och vänder till öster eller höger, den andre vänder tvärtemot, varav händer, att en skillnad eller tvenne tomfåror bliva mitt på åkerstycken, vilka skillnader yttermera genom vatten uppgrävas till rätta åkerjordens märkeliga förlust, alltså och till förekommande därav hava samtlige jordägarne uti denna by härmed velat fastställa, det alla, som icke hava sina helt särskilda stycken och åkrar, skola köra uti ett och samma vädersträck, alltsom tegen kan vara belägen så lagan de, att en sådan skillnad eller tomfåror icke bliva på något åkerstycke vid plikt till en daler för den, som sådant åstadkommer och häremot bryter."

På plöjningen följer så småningom sådden "så snart tillsått är, börs" enligt § 22 "byamännen uppå åldermannens kallelse sig inställa att emellan åkertegarna uppdraga råfåror, vid vilket tillfälle ålderman med samtlige grannarne noga tillser, det alla skiften bliva rätt hållne efter vars och ens skatt och varjom och enom tillmätte alntal och uppsatte märken, vilka böra förnyas, där de befinnas vara förfallne."

Motsvarande bestämmelse för ägarnas del har man i § 23 : "Vilja samtliga grannarne på en viss och därtill utsättande tjänlig tid uti ägarne överse tegskiften till deras råstakar, som till 6 kvarters längs göras, böra och en aln neder i jorden slås, med dess namn och bomärke, som tegen äger: så skall 10 år tillbaka till rättelse, och som med vittnen visas eller större delen av grannarne därvid utsätta, skall gälla och där råstaka nederslås och stående bliva, till dess rätt delning försigår."

Och § 24 fortsätter: "Slår någon, sedan sålunda utstakat och fördelt är över rätta linjen uppå sin grannes äng, betale höet eller gräset dubbelt tillbaka och plikte dessutom en daler silvermynt."

Rätt överraskande är berättelserna om svinen,
speciellt att man två gånger årligen skulle ringa dem, dvs sätta ring i deras tryne för att de ej skulle böka och ställa till oreda, där de for fram. " Så snart marken begynner bliva bar om våren böra svinen uti denna by ringas och på det ingen må kunna sig därmed undskylla, att han dem en gång om våren ringat, skall en och vars åläggande vara att svinen andra gången uti någon grannes närvaro ånyo väl pålitligen ringat, innan de uti åker eller ängarna efter inbärgningen inkomma. Den detta försummar plikte 16 öre samt för vart svin. Samma plikt bör den beläggas med, som icke …(lämnar ?) sina svin, där de befinnas vara okynnige och vilja sig inbryta uti åker eller ängar,…(?) icke förrän den, som därav är ägare, blivit av uppsyningsmannen eller någon annan förut därom ansagd." Efter dessa paragrafer har svinen i Västerbotten inte alltid varit de fångar som de nu är.

Enligt § 28 "böra alla kreatur, som här frammanföre nämnde äro, undantagandes hästar, på såväl andre oredor därigenom måge förekommas som ock uppsyningsmannen därav kunna avtaga enär de finnas på någons ägor, vilken därav är ägare. Den sin skyldighet härutinnan åsidosätter, miste det kreatur, som är utsläppt omärkt, och skall de …(annan ?) tillfalla …(vare sig han ?) är uppsyningsman eller angivare."

Hur beroende man var av varann och vilken solidaritet, som bygemenskapen framtvingade, får man ett starkt intryck av när man läser § 29: "Skulle sedan åldermannen sammankallat grannarne och de sig förenat om det arbete, de då vilja begynna, någon i byalagen däruti finnas tredsk och försummelig, vare därför de övriga grannarna icke skyldige att vänta på honom utan hava frihet sitt arbete fullborda, och han skylle sig själv för den skada, han därigenom …( lått ?) . Men om någon för åkommen nöd och fattigdom, eller som byssens nytta och angelägenhet fordrar, njute då han i sädes- och höbärgningstiden med mera hjälp av grannarne varemot han antingen med annat arbete eller skälig betalning, efter åldermannens och byalagets beprövande bör grannarne deras besvär mäkta. Vägrar han det, böte …(den ?) efter byalagets gottfinnande."

Den har förut i olika sammanhang nämnde "uppsyningsmannen" är tydligen icke åldermannen utan en "åker- och ängsvaktare," som enligt § 21 anges "till att hålla hand och uppsyn över denna byordning". "Denna åker- och ängsvaktare utgör grannarne efter skott och tur, likmäktigt en därom inrättat särskild längd".

Den frånvarande får åtnöja sig med de närvarandes beslut,
och (§ 31) "på det grannarne måge vid skeende sammankomster komma till slut, uti vad som i en eller annan motto åtänkes till byns bästa, så skall det gälla grannarne emellan för en avgjord sak att tjäna till efterrättelse: som mesta delen besluta.(anm. majoritetsbeslut) Och den, som mot förmodan icke låter sig därmed benöja, äge frihet söka ändring vid nästa häradsting, så fram han däremot någon vidare talan äga vill."

Av böterna skall de som utgår enligt § 1 tillfalla den, "som besväret haver att sammankalla grannarne" d.v.s. åldermannen, de som utfalla enligt § 28, bli uppsyningsmannens eller angivarens egendom, och alla andra "fördelas således, att 1/3 tillfaller byns fattiga och 2/3 eller resten bysens samfällta kassa".

Sist får man veta, att denna byaordning blivit "år 1751 den 20 april på laga tinget i Skellefteå uppläst samt till lag likmätig säkerhet gillad".

udden2.jpg (53257 bytes)

Hur skall man nu förklara, att de fyra bönderna i Varuträsk - fler var det inte 1751 - kommit att utarbeta eller rättare sagt låta utarbeta en så utförlig byaordning och inlämna den vid häradstinget till stadsfästelse? Förklaringen ges i inledningen, där det heter, att byaordningen är "träffad likmätigt 13 § uti Kungl. Maj:ts nådiga resolution och förklaring uppå allmogens allmänna besvär vid 1741 års riksdag".

Redan före denna riksdag fanns det en hel del byaordningar i vårt land. Men deras rättsliga ställning hade genom 1734 års lag blivit osäker. Därför att de man nu i allmogens allmänna besvär, att byaordningen, både de som redan fanns och som kunde komma att antaga, "måge av vederbörande domare stadfästas samt för allmän lag uti byelagen vara gällande".

Denna anhållan möttes av en - måste man säga - överraskande förståelse från både riksdagens och regeringens sida. Ett förslag ("projekt") till en byaordning, som utarbetats av kapten Roxendorff, passerade utan större förändringar genom de olika riksdagsinstanserna och godkändes av ständerna samt sändes den 22 aug.1741 som deras förslag till Kungl.Maj:t, som i sin tur året därpå den 20 februari vidarebefordrade det till landshövdingarna i riket.

Att bondeståndets byaordningsaktion fick en sådan förlig vind redan från starten, förklaras av det livliga intresse för "landskulturens" höjande, som utmärker denna riksdag och som tydligt kommer till synes såväl i själva byaordningsprojektet som i den skrivelse, som åtföljde detsamma från Kungl.Maj:t. Enligt denna …..? kunde man lämpligen i varje socken välja "en eller flera förnuftige och beprövade lanthushållare som kunde råda och styrka de övrige socknens invånare uti det , som bäst och nyttigast prövas till landskulturens upphjälpande och förbättrande". Dessa skulle dels informera landshövdingarna om hur lantbruket bedrevs i länet, dels ge dem uppslag till reformer, dels också "discuorera och tala med sockenmännen" om hur de skulle förbättra sina jordbruk. Vidare skulle de ha uppsikt över och ge råd och anvisningar angående boskapsskötsel, skogsvård och anläggande av gärdsgårdar.

Efter denna aktion från riksdag och regering har de flesta av våra byaordningar kommit till. Så även den för Varuträsk by. Det har då sitt intresse att se, i vad mån den avviker därifrån. Men det får anstå till ett följande avsnitt.




NORRA VÄSTERBOTTEN den 27 juli 1940

III

"Varuträsk byaordning 2"

behandlas även i detta avsnitt och som genom jämförelse med andra byar lämnar ett intressant tillskott till historien om vår äldre samhällsorganisation.

Vid en jämförelse mellan Varuträsk byaordning och byordningsprojektet lägger man genast märke till de uppenbara likheterna. Innehållet är i stort sett detsamma och formen överensstämmer ofta på ett sådant sätt att det endast kan förklaras därigenom, att den ena skrivits med den andra som mönster. Men Varuträsk byaordning är å andra sidan ingen slavisk kopia av projektet. Olikheterna är minst lika påfallande som likheterna. Det gäller både form och innehåll.

I och för sig strider denna självständighet alls inte mot ständernas och Kungl. Maj:ts intensioner. I brevet till landshövdingarna presenteras projektet som något, som kunde "efter varje orts beskaffenhet samt grannarnas i byalagen överenskommande jämkas och inrättas".
Och i projektet självt heter det: "För övrigt och som det icke är görligit att projektera allt det, som till varje ort lämpeligit är, så förmodas, att byamännen uti var och en by lära själve, efter varje orts särskilte beskaffenhet, som de till byens och hemmanens nytta och förmån finna bäst och lämpeligast vara. Dock så att det, som uti denna byordning stadgas och till samma ort lämpeligit är, icke må däruti uteslutas, utan fast hellre tilläggas det, som däruti icke omrört är och likväl till byens förmån tjänar".

Det är alltså i bästa överensstämmelse med direktiven, när Varuträsk byaordning lämnar utförligare föreskrifter än förebilden om svinens vård eller när den tillägger paragraferna 2 (om grindar och led), § 10 (om röjning kring åker och äng), § 13 (om getterna), § 16 (om rätt plöjning) och § 21 (om majoritetsbeslut). Inom gränserna för det tillåtna håller den sig utan tvivel även i fråga om böternas fördelning, trots en viss självständighet i förhållande till projektets anvisningar.

Opposition mot byalagens festande.

Dessa ha sitt största intresse genom sin opposition mot byalagens festande. "Huru de uti byordningen utsatte böter måga fördelas, lämnas väl till var och en bys eget gottfinnande. Dock på det åldermannen må kunna hålla så mycket bättre hand och uppseende däröver, att byordningen till alla delar noga efterleves, ty är billigt, att han för sitt omak och besvär njuter en del därav, och att en del lämnas till socknens fattiga eller ock användes till något nyttigt samfällt arbete för hela byen. Men att använda dem till dricka ock brännvin eller vid utsatte samkväm dem gemensamt förtära, vare alldeles förbudit".

När Varuträsk byaordning varken rekommenderar eller kräver gränsmärken av sten, så kan det dock knappast karakteriseras annat än som underlåtenhetssynd gentemot projektet. Ty det talas inte bara om råmärken i åkern, "vilka nödvändigt böra vara av sten, emedan pålar både ruttna kunna av vårdslöst folk snarare bortköras" (antagligen av plöjning), utan där betonas även, att man bör sätta "sten i stället för pålar till råmärken uti ängarne".

Både förklarligt och försvarligt får det väl anses, att byaordningen för Varuträsk utelämnar en föreskrift sådan som denna: "På det ris och kvistar ej må kastas omkring i skogen, betet till stort hinder och men, så böra på de platser, där timmer, ved, stör och gärdsel fälldes, alla toppar kvistas och riset till en av byamännen utsedd tjänlig plats sammanföras, till att där till någon nytta förbrännas".

Värre är det, att den alldeles tappar bort den paragraf, som mer än andra visar, vad det är för intresse, som byaordningarna framförallt var avsedda att tjäna, lantbrukets förbättring och utveckling. Paragrafen i fråga börjar så: "Skulle någon av byamännen uppfinna något, som ej allenast vore tjänligt utan ock nödvändigt till byens och hemmanens förbättring, bör åldermannen sammankalla samtelige grannarne och därom överlägga".

Väglagar saknades i Varuträsk.

"Alla nödiga vägar inom ägorne samt till och ifrån by böra grannarne emellan fördelas. Sedan hålle var sitt vägstycke försvarligen vid makt", säger projektet.
Varuträsk byaordning säger ingenting motsvarande. Kanske därför att man inga vägar hade. Men eldfaran, tycker man, skulle nog ha kunnat motivera, att man tagit med något av följande paragraf: "Bar eld må ej bäras hemmanen emellan, ej heller i stall, fähus, lada eller annat uthus, och skall jämväl i desse rum allt tobaksrökande vara förbudit. Ej må eld lämnas osläkt eller ovårdad i kölna (anordning för rökning), porten, badstuga eller smedja, eller plikte den annorlunda härmed förfar - smt. Åldermannen med bisittarne böra tvenne gånger om året, nämligen höst och vår, besiktiga alla eldstäder i hele byelaget, och de som då finnas bofällige, att eldsvåda därigenom tima kan, böra besiktningsmännen låta nedslå, och ägaren böte".

I stället för de här nämnda bisittarna har byaordningen för Varuträsk en uppsyningsman. Och den har utelämnat inte bara brandsyn utan även gärdesgårdssyn och dikessyn. Detsamma är förhållandet med flyttbroar, som man kunde lägga över dikena, var helst man ville köra över, bestämmelserna om "samfällte vattuställen för kreaturen" och förhållandet till andra angränsande byar samt följande regel för rov- och ärtodling: "Uppå de orter, varest de brukeligt är, att grannarne samfällt uppå en viss trakt eller intaga så sine ärter eller rovor, bör ingen tillåte sina barn eller andra gå att plöcka ärter eller upptaga rovor till kokning, utan om sådant må tillåtas, böra samtelige grannarne därom tillsägas etc".

Att byaordningen en gång om året skulle uppläsas för samtliga grannar, ser man ingenting av i Varuträsk byaordning. Och att husfadern skulle vara ansvarig för vad hans husfolk och underlydande felar, skymtar man bara i paragrafen om getterna.

Flertalet av dessa förordningar, som förekommer i projektet men saknas i Varuträsk byaordning, återfinnes emellertid i andra byaordningar från Västerbotten. Så har byaordningen för Ljusvattnet av år 1751 paragrafen om uppfinningar "till byens och hemmanens förbättring" så gott som ordagrant anförd. Och byaordningen för Kåge, likaledes av år 1751, visar sitt intresse för landskultens höjande inte blott med en punkt "om åkrens vidmakthållande och förbättring", där det heter, att "årligen bör något av nyjord uppbrukas och tillverkas", utan även med en bestämmelse "om änges avröding och förbättrande", där det stadgas, att "ofruktbart land och mossar skola årligen omvändas och till nyttbar mark göras".

Vägarna till och genom åkern blir föremål för stadgar både i ovannämnda byordning för Ljusvattnet och i byordningarna för Degerfors av 1822 och Bastuträsk i Bjurholm av 1830. Förordningen mot eldfara återfinner man i alla tre här nämnda byaordningarna.

Brandstadga.

För Ljusvattnets del föreskrivs brandsyn inte bara i byn utan även i "de byn tillhörige kyrkobys husen". Och i byaordningen för Degerfors har ifrågavarande paragraf blivit en riktig brandstadga: "Till förekommande av eldsvåda vare1:mo alla stickbloss förbudne att bäras så inom som utom hus vid 1 rdr b:co vite, varföre husbonde inom sitt hus må ansvara. 2:mo må vid varje gård finnas ett väl försett ämbare, stege och brandhink, därutöver brandsyn tillkommer på deras ansvar ordning hålla. Samt 3.tio att till brandsyne- och besiktningsmän årligen väljas sådana personer, som är kända för nykterhet, pålitlighet och kännedom i sitt uppdrag, varför de av byns kassa böra njuta 24 sk. B:co om dagen. -- Inga onödiga biträden vara föreslagare. - Åldermannen med tvenne andre finnas endast behövlige. Så god tid bör synen företagas, att den på dagen kan medhinnas, vanligen ersmässetiden"(anm. mars månad).

Förordningen om gärdesgårdssyn har upptagits av byaordningen för Ljusvattnet och Kåge, och den förstnämnda innehåller även en bestämmelse om dikessyn, ävensom stadganden om förhållandet till andra byar, om byaordningens årliga uppläsande och om husfaderns ansvarighet för vad hans husfolk och underlydande fela.

Av de västerbottniska byaordningar,

jag haft tillgång till vid denna jämförelse, är Ljusvattnets den som utan varje tvivel följer trognast. Bland förut nämnda paragrafer i förebilden har den ytterligare upptagit den om rovodling. I överensstämmelse med projektets anvisning har den en punkt om fisket. Och både landhavre (havre som växer som ogräs) och höstråg återfinnes där likväl som i förebilden. "När landhavran visar sig i åkern", heter det nämligen, "hava grannarne överenskommit att träda och så vinter-råg, och i sådane fall bör trädningen ske på ett ställe, så mycket det sig göra låter. Tredskas någon däremot, böte sexton öre srmt, och likafullt förpliktas, det att efterkomma". "På de ställen, där vinterråg således sås, bör gärdesgårdarne i rätter tid vara uppfredade."

På grund av den noggranna överensstämmelsen mellan Ljusvattnets byaordning och Kungl.Maj:ts förslag kan det ligga nära till hands anta, att den förra är en kopia rätt och slätt av det senare.
Men det är inte fallet. Byaordningen för Ljusvattnet är liksom andra här förut nämnda byordningar, för att nu inte tala om den längre fram åberopade för Hössjö, en ganska självständig företeelse. Följsamheten utesluter inte självständigheten. Alltså ej heller, att den styckevis helt går sin egen väg. Det är speciellt fallet i § 20-22.

"Alla hundar i byn böra ifrån valborgsmässodagen och så länge någon boskap är ute, vara i band. Finnes någon hund inom den tiden lös, böte ägaren en daler samt och gällande skadan, om den därigenom timar. Dödar någon sådan hund inom berörde tid, vare saklöst. Men där så hände, att odjur vara i nejden, måge vallhundar lös släppas att följa boskapen. Dock måste noga uppsikt hållas, att de ingen skada göra utan hellre sättas i band om nätterna."

Böter för dansarrangör.

"Den som av vane håller lekstuga med dans och spel, böte husbonden en dalar och var person, som utifrån byn kommer sexton öre silvermynt. Dock må sådant ej vara förbjudit vid ärbara samkväm." "Om boflyttning till och från fäbodarna böra grannarne komma överens och, så vitt görligt är, samhälligt och på en gång flytta. Bryter någon häremot, sedan därom är överenskommet, böte en dr srmt."

Bestämmelsen om hundarna för tanken till byggningsbalkens ord: "Okynneshund, som biter folk eller fä, bör ej lös vara" och (senare tillagt) "anträffas sådan hund å område, varöver hundens ägare eller annan, som har hunden i vård, ej äger förfoga, må den av en dödas" Föreskrifter, att hundarna sommartid skall hållas i band återfinns även i Kåge, Degerfors och Bastuträsk byaordningar. Paragrafen om boskapens flyttning är ju typisk för nordsvenska förhållanden. Den har sin motsvarighet i Kåge och Degerfors byaordningar, av vilka den senare för resten får sin speciella lokalfärg genom paragraferna om båtar och färjor.

Förbudet mot "lekstuga med dans och spel" är så till vida oklart, som man kan vara i tvivelsmål, om därmed avses dans till spel eller dans jämte spel med kort o dyl. I Kåge byaordning finns i varje fall en punkt om kortspel, fastän endast början nu är kvar.

Paragrafen om spel och dans har tvivelsutan sin förutsättning i tidsförhållanden och ej i några särskilda norrlandsförhållanden. Det är väl däremot fallet med bestämmelserna om "intagor" och förbud mot skogstillgångarnas utnyttjande av andra än byns skattebönder. "Den av grannarne" heter det i Degerfors byaordning, "som utan laga tillsägelse och syn med behörig länsman och 2:ne nämndemän inkräktar något av byns mark, vare förfallen till 3½ rdr b:co vite, och gågne den olaga syn åter." Och i Hässjö ytterst knapphändiga byaordning av år 1781 möter man denna förordning: "Till skogens bevarande och konserverande må ingen understå sig att utan grannarnas samtycke lovgiva någon soldat eller annan att bruka nävertäckt eller skogshygge, vare sig så- eller torrskog, eller att samla tjärvirke. Var som däremot tryter, plikte första gången 1 riksd. och sedan dubbelt, var gång han därmed beträdes." Liknande förordningar om intagor och skogsskydd finns i byordningen för Bastuträsk.

*

I allmänhet märker man mycket väl, att byordningsprojektet av 1742 legat till grund för här berörda västerbottniska byordningar. Vad Bastuträsk byordning beträffar, är emellertid anknytningarna få. Och när man kommer till Hässjö byaordning, är det vanskligt att avgöra, i vad mån man över huvud taget kan räkna med påverkan från projektet. Den verkar nämligen mest kodifierad sedvanerätt. Att en viss sedvanerätt under århundradena fram till mitten av 1700-talet utbildat sig för byalagen i Västerbotten liksom annorstädes, får helt enkelt förutsättas som självklart. Till denna sedvanerätt kan byaordningsaktionen anknyta, och utifrån den är det, som flertalet av de olika byaordningarnas särparagrafer har utformats. Det är för resten inte först i byordningarna, som byarnas sedvanerätt skriftligt fixeras eller utbygges. I Östanbäcks byaskrin hittar man en bestämmelse från 1735, alltså från tiden före byordningsprojektet, vilket påminner om § 8 i Varuträsk byaordning, en paragraf som väl har motsvarigheter i lagen och andra byordningar, men inte i projektet. Enligt Östenbäckska bestämmelsen skall "den som ej har försvarlig gärdslegård och den som låter någon grinna eller led efter sig öppen, ofelbart sakfälld bliva till två daler s:mts vite, utom det han skadan ersätta skall efter mätismanna ordom" I den mån våra västerbottniska byaskrin blir systematiskt genomgångna torde man ha goda utsikter att påträffa flera liknande avtal och förordningar.

Byaordningarna spelade en betydande roll.

Liksom man inte får överskatta den roll, som dessa byaordningar spelat i byalagens liv, så får man ej heller underskatta den. Att deras antagande inte varit en alltigenom formell lydnadshandling gentemot höga vederbörande, ser man av den självständighet med vilken de utarbetats. I allmänhet torde man väl kunna anta att de inte bara kodifierat sedvanerätten utan även utvidgat den. Så ligger det onekligen nära till hands förmoda, att en hel del av våra västerbottensbyar, särskilt de mindre, först genom sin byaordning eller genom sin byaordning eller genom impuls från byaordningsaktionen över huvud taget ha fått ålderman och byastämmor. Hur pass allvarligt man på sina håll tagit sin byaordning, får man ett ganska starkt intryck av, då man erfar, att prosten H.A. Hasselhuhn för vartdera av åren 1842-1851 betygat, att byaordningen för Degerfors blivit uppläst på allmän byastämma. Och ändå innehåller den inte paragrafen om årlig uppläsning.

Hur har nu västerbottensbyarna fått sin byaordningar? På 1750-talet sammankallar landshövdingen i Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland ombud för allmogen i dessa landskap och en gemensam byaordning utarbetas för hela detta område, vilken sen stadsfästes av Kungl. Maj:t. År 1820 framlägger landshövdingen i Uppsala län en diger byaordning, avsedd att träda i stället för de där dittills existerande, och följande år antas den av ett stort antal socknar. När byarna i Västerbotten får sina byordningar, tillgår det tydligen inte på något av de sätt som dessa exempel illustrera. Det sker i stället, som också är fallet på andra håll, efter hand mer eller mindre självständigt. Redan de här behandlade är ju från vitt skilda tider, och även de, som tillkommit samma år, d.v.s. Varuträsk, Kåge och Ljusvattnet, är varann högst olika. Träffar man trots allt på några, som är praktiskt taget lika, som Varuträsk och Gummarks byaordningar, så förklaras det säkerligen inte genom någon samfälld aktion eller anslutning till något sockenkoncept utan sannolikt helt enkelt därav, att respektive byar anlitat samma skrivkunniga (och lagkunniga) hjälpreda vid redigeringen av sin byaordning.

I slutet av byordningsprojektet av år 1742 heter det, att "var by skall, som så åstundas, äga frihet att låta sin byordning vid häradstinget uppläsas och stadsfästas". Detta tydligen inte, för att byordningen över huvud taget skulle träda i kraft men väl för att den skulle få ett desto större anseende och alltså, som det heter "komma till så mycket bättre och kraftigare efterlevnad". Liksom Varuträsk så har massor av byar både i Västerbotten och annorstädes begagnat sig av denna möjlighet. Andra har sökt och funnit motsvarande stadsfästelse hos Konungens Befallningshavande. Och som påpekats, har det t.o.m. förekommit, att Kungl. Maj:t givit byordningar sin sanktion.

Men om nu någon var missbelåten med den dom, som fälldes av åldermannen eller byalaget enligt byaordningens bestämmelser, var skulle han då anföra klagomål? Varken den allmänna byaordningen av 1742 eller den förutnämnda byaordningen för de fyra sydligare norrlandslandskapen ge något besked härom. Så mycket märkligare är det då, att Varuträsk byaordning gör det. I den tidigare anförda § 31 hänvisar den var och en , som ej nöjer sig med det, som majoriteten beslutat, att söka ändring vid förstkommande häradsting. Här är alltså, vilket annars inte är vanligt förrän fram på 1800-talet, byarätten tydligt och klart underordnad häradsrätten och därmed infogad som ett organiskt led i det allmänna rättsväsendet.

Belysande citat ur byaordningarna.

Till sist bara ännu några citat ur våra byaordningar. Citat, som är lika belysande för byaordningarna själva som för de förhållanden, som de reglera. Det första för oss till Kåge i vårannestid vid mitten av 1700-talet: "Plogar någon in på sin grannes åker, så att fåren i synnerhet sedan säden är utkastad, eller ock graver säd till sig från grannens åker eller drager råd (rågång) in på grannens åker, skall han plikta åtta skillingar specie".

Det andra tar oss med till 1700-talets Hössjö under slåttannan: "Ingen må vara lovgivit gå till änges och börja slå, förrän han blivit väckt, vilket grannarna en gång vardera förrättas efter ordningen och åldermannens med byamännens överenskommelse utsatta klockslag. Var som däremot bryter eller slår över de nu utsatta dagsslåtten, plikte första gången 1 riksdaler och andra gången dubbelt".

Det tredje ger oss en inblick i vad som möjligen kunde hända vid byastämma i Degerfors i början av 1800-talet: "Vilken sig infinner uti byastämma berusader, vare sig av brännvin, vin eller toddy, eller den som icke befinnes, när han frisker är, i samma välkända tillstånd, som när han nykter är, utvises första gången, och vid tredsko (anm. uteblivit från förhandling, trotsig, trilskas, motsträvig), utdeles av åldermannen och behöriga biträden, andra gången pliktes med penningar efter lag för dylika otillbörigheter".




NORRA VÄSTERBOTTEN den 2 augusti 1940

IV

"Boskapsskötsel och Fäbodliv 1"

i byn i äldre tider. Här skildras också metoder, seder och bruk sådana de framgår av gamla handlingar och enligt vad de gamla berättat.

Genom freden i Nöteborg 1323 fastställdes gränsen mellan Sverige-Finland och Ryssland från söder till norr. Längst i söder förlades den till Systerbäck, där den gick ännu för några månader sen. Längst i norr följde den strömmen Petajoki ut i Kajäno- eller Hälsingehavet. Att därmed menas Bottniska viken och att Petäjoki är floden Pyhäjoki, får väl numera anses bevisat. Men därav följer också, att fredstraktaten lämnar frågan om gräns väster om Bottenhavet öppen, något som för resten är rätt förklarligt med hänsyn till den ringa bebyggelsen där uppe och den obetydliga förbindelse, som respektive fredsslutande parter då hade med dessa trakter.

Gränsens obestämdhet här i norr torde emellertid vara bakgrunden till den kolonisering av Västerbottens kustland norr om Skellefte älv, som man i Sverige sätter i gång med omedelbart efter fredsslutet. Vad fredsavtalet inte gav, skall odling och bebyggelse vinna.

Är det månne nu, som Varuträsk för första gången får en fast bosättning? Det förefaller inte osannolikt, även om man inte kommer längre än till en fråga. Hur har i så fall dessa äldsta kolonisters liv gestaltat sig?

Vad först bostaden beträffar,

så var den ytterligt primitiv. Antagligen helt enkelt en låg fyrkantig byggnad utan förstuga, fönster eller innertak men med spis och en öppning i taket, varigenom röken fick söka sig ut och ett sparsamt ljus silade in. Kring väggarna hade man bänkar. En väggfast säng hörde troligen också till möblemanget. På härden hade man en gryta. Och så fanns det i stugan kistor, träskålar och andra träkärl. Stort mer var det inte.

Vid måltiderna samlades man omkring grytan på härden. Bord hade man säkert inte. En skål, en träsked och så slidkniven var servis nog. Slidkniven var denna tid inte förbehållen mannen allena. Även kvinnan kunde vara utrustad med detta nödvändiga redskap. Den bars i bältet, som höll samman de slitstarka kläderna av ylle.

Matsedeln bestod till en början i mycket stor utsträckning av vad jakt och fiske kunde ge. Skogen var stor och full av villebråd, större och mindre. Och man hade sedan gammalt en mångfald metoder att fånga det: fångstgropar, som man fick se upp för, så att man inte själv föll ned i dem, stock- eller flakagiller, som man antagligen än i dag kan få se exempel på vid rått- eller lekattfångst, snaror, som ännu för några årtionden sedan var ganska vanliga även i Västerbottens kustbyggd, detta för att inte tala om den verkliga jakten med yxa, spjut eller båge.

Liksom skogen vimlade av villebråd, så fanns det i sjöar och vattendrag gott om fisk. Under årtusenden hade man praktiserat sig till de fångstmetoder, som vi känner till även i vår tid. Mest användbara var förmodligen långt före medeltiden krok och nät. Men när hösten kom med mörka kvällar, gav även ljustringen goda resultat. Och sedan träsk och tjärnar blivit isbelagda på förvintern, kunde man med framgång tillgripa klubbningen. Som förut omnämnts, talar sagocykeln om rövarna i Finnforsberget som fiskare i Varuträsk. Och i Gustaf Vasas jordabok för Västerbotten heter det: "Ett litet fisketräsk är räknat för 1 spann".

Vid sidan av jakt och fiske

har emellertid jordbruk och boskapsskötsel redan på ett mycket tidigt stadium av nybyggets historia börjat spela en betydande roll. Det är ingalunda uteslutet, att nybyggaren eller nybyggarna vid sin ankomst till den nya boplatsen förutom en eller ett par hundar också hade med sig andra husdjur, en ko, ett par getter eller några får. För dom byggdes då vid sidan av den oansenliga stugan en ännu oansenligare ladugård. På sommaren fann de rikligt bete i skogen och över vintern hölls de nödtorftigt vid liv av hö från stränder och myrstråk eller löv, mossa och dylikt.

Redan under medeltiden förstod man sig i vårt land på att "bränna svedjeland" som det heter i upplandslagens byalagsbalk, även om det är först i nyare tid som svedjandet tagit riktig fart tack vare kunglig uppmuntran och finnarnas inspirerande medverkan. Genom att "rödje och bränne skogen ifrå sig" som Gustaf Vasa säger, skapade man bygd, där förut varit ödemark. Det är knappast troligt, att det gått annorlunda till i Varuträsk. Kanske började nybyggarna med att bränna av udden mellan Avan och träsket. Det låg bra till. Där fick de då sedan efterhand både åker och äng. Visst var åkerlapparna små och ängsstyckena blygsamma till en början, men år efter år och generation efter generation växte de stadigt. Och år 1543 skattade, som förut nämnts, de två bröderna i Varuträsk för vardera 10 spannland i åker och 8 lass hö i äng.

Utvecklingen stannar självfallet inte med det. Alltjämt rödjar och bränner man skogen ifrån sig. Hart när otaliga är i Västerbotten namnen "Brännan", "Fällan" och "Svedjan". Även om de inte alls på långt när är vittnesbörd för en sen tid om röjnings- och odlingsflit för århundranden tillbaka, så lär nog ändå åtskilliga vara det. För Varuträsks vidkommande möter man i handlingarna namnen "Snegilssvedjan", Snebbuddasvedjan" och "Snedpultsvedjan". Fällan heter vidare norrsluttningen i Åliden, och mellan denna by och Bergfors ligger Holmsvedjan. Bjurån har sin svedja och ett av nybyggena kring Varuträsk har fått namnet Hällbergssvedjan.

Under 1500-talet uppmuntrade Gustaf Vasa och hertig Karl (senare Karl IX) till kolonisering och svedjande i de svenska skogsvidderna. Under de följande århundrandena blir stadsmakterna allt mer återhållsamma både när det gäller upplåtande av nybrukslägenheter och i fråga om svedjande. Detta av intresse för skogen, som får ett allt större värde, i samma mån som bergsbruket och sedan sågverksrörelsen utvecklas.

I Varuträsk äldsta byahandlingar,

d.v.s. 1700-talshandlingarna, finner man inga andra spår av svedjande för att vinna åker eller äng än de nyss anförda namnen på Svedjan. Däremot talas det där ofta om att rödja ängesland. Så heter det i delgivningsbeskrivningen av Friedrik Sundström över Varuträsk by den 10 juli 1783 "Salomon Danielsson påstod att några ängar skulle i delningen intagas, som de andre grannarne för 30 år sedan av utmarken intagit, men de andre grannarne nekade därföre med påstående, att han på utmarken funnet så tillräckeligt land till utrögsel, att han ej efter sin skatt skulle bliva bristande. Dock, efter något samtal blev föreningen denne, att de övrige 3:ne grannarne skulle hjälpa Salomon Danielsson 2:ne dagsveken vartdera att rödja utan betalning, varvid Salomon Danielsson förklarade sig nöjd och lät sitt gjorda påstående falla".

Det förefaller ej osannolikt att här omnämnda "intagor" gjorts utan några formaliteter, uteslutande med stöd av gammal praxis. I så fall befinner vi oss här liksom på gränsen mellan gammal och ny tid i det fallet. I ett utdrag ur domboken "år 1769 den 27 oktober på laga tinget med allmogen av Skellefteå socken, heter det,
"Ingavs och upplästes följande : av undertecknade nämndemän hölls på byamännens i Varuträsk begäran besiktning å en på byns utmark belägen ängesskog den 10 juli innevarande år 1769. En halvmil från Varuträsk (uppv)istes vid Bjurmyrforsen, på bägge sidor om denna fors, en ängeslägenhet, varest allaredan byamännen utröjt 40 skrindland, och kunde än vidare därstädes genom rögsel erhålla 60 skrindland, summa 100 skrindland. Utgörande sträckningen av denna ängeslägenhet, ¼ -dedels mil ungefär och stadnar vid den så kallade Nymyrkläppen. Och vid det denna syn höllts, utläto sig byamännen vara nödsakade omförmälte rögsel göra för den orsak, att större delen deras ängar inom få år härfört medelst mycket vattuflöde, som dem övergått, bortskämde blivit, så att de hädanefter ej oftare än vart annat och tredje år kunna avbärgas. Och skulle, vad utsynte ängestrakten angår, Varuträsk byamän detta betyg meddelas.

Skellefteå den 10 juli 1769
Jon Olofsson i Sunnanån
Lars Östensson i Hedensbyn.

Och intygade nu än vidare synemännen, att alla Varuträsk bys delägare om förenämnde ängesmark uppodlande varit ense, åstundande bevis, att sådant vid häradsrätten anmält blivit, vilket och nu beviljes samt kommer genom utdrag av domboken att meddelas". (anm. Inom parantes satta bokstäver eller ord utplånade i domstolsutdraget och alltså osäkra).

Det ligger snubblande nära till hands att sätta, vad som här skett, i samband med den kolonisering av Norrlands skogsvidder, som just vid denna tid började komma igång på allvar, sedan den av myndigheterna allt från 1739 ivrigt uppmuntrats. År 1769 hade Varuträskborna för ett par år sedan sett de första kronobyggena utsynas och beviljas på allmänningen bortom byn. Det var Svanström och Svanfors. Kanske befarade man, att Bjurmyrån skulle bli nästa.

Och därför ville man gardera sig mot detta hotande intrång på dittills nyttjade skogsmarker. Det var i elfte timmen, ty 1776 beviljades Bjurmyråns nybygge. Och därmed är förutsättningen given för en nära 20-årig bitter strid mellan nybyggarna och Varuträsk byamän om hölogarna vid Bjurmyrån.

Här är inte platsen att redogöra för denna strid, förd omväxlande inför häradsrätten, konungens befallningshavande och avvittringsrätten. Men tingsprotokollets redogörelse för stridens uppläggning år 1785 kan knappast förbigås i denna redogörelse för höfångst och ängesland i Varuträsk. Den lyder:
"Företogs nedannämnde instämde saker:
1:o emellan Olof Olofsson i Varuträsk å ena och bonden Lars Hansson i Myckle jämte drängen Daniel Danielsson på andra sidan angående ett av Daniel Danielsson, under det han innehade Olof Olofssons hemman, till Lars Hansson pantsatt äng vid Bjurmyrån, som Olof Olofsson söker återfå, samt att bemälte Daniel Danielsson måtte skyldig kännas ensammen ansvara Lars Hansson för tu år, som nu skola återstå, innan Lars Hansson enligt avhandlingen emellan honom och Daniel Danielsson bör samma äng avträda.
2:o emellan nybyggarne Jakob Johansson och Jon Månsson i Bjurmyrån, kärande, och förutnämnde Lars Hansson i Myckle, svarande, angående samma äng vid Bjurmyrån, som Lars Hansson i flera år nyttjat och skall, såsom helt nära de 2:ne förras nybyggen belägen, böra till dem avträdas, utan avseende därå att en bonde i Varuträsk Lars Hansson till rögsel samt bärgning tillstånd lämnat och
3:o Olof Olofsson i Varuträsk mot bemälte nybyggare i Bjurmyrån instämde talan angående återlämnande av ett äng vid Bjurmyrån, som de skola av förre åboen på Olof Olofssons hemman, Samuel Danielsson, sig tillbytt och även rörande det måtte desse nybyggare avträda ett annat ängesstycke, även vid Bjurmyrån belägit, som skall vara Olof Olofssons hemman i Varuträsk tillhörigt men blivit skoglupit och nybyggarne sig tillkänt samt avröjt".

Förutom ett allas krig mot alla, lägger man här märke till växlingen både i människornas liv och ängarnas tillvaro. Daniel Danielsson har förut innehaft Olof Olofssons hemman i Varuträsk. Nu är han dräng i Svanström, tydligen hos en av krononybyggarna där. Den omstridda ängeslägenheten har han och hans avlidne far, som framgår av fortsättningen och avvittringsprotokollet, i stället för ränta på lånefångna 600 daler kopparmynt upplåtit till Lars Hansson, som där nedlagt 24 dagsverken och därigenom omedelbart höjt avkastningen från en mansbörda till fyra skrindor hö.

Den andra slåtterängen, som Olofsson gör anspråk på, har en gång tillhört en bonde i Varuträsk men fått växa igen med skog och så uppröjts till äng på nytt av nybyggarna i Bjurmyrån. Att en ängeslägenhet så fått växa igen, är nog inte alldeles enastående. År 1789 processade tre av varuträskbönderna bl.a. om en intaga, som Olof Olofsson förberett på Storavamyren men som två av hans grannar bestred "av skäl, att Storavamyren av gammalt varit äng under kärandens hemman men blivit till boskapsbete utlagd".




SKELLEFTEBLADET N:o 216 Onsdagen den 18 sept. 1940

V

"Boskapsskötsel och Fäbodliv 2"

Striden med bjurmyrånybyggarna var varken den första eller den sista, som varuträsk-bönderna utkämpade med kronnybyggare runt omkring byn om slåtterängar och höslogar. Parterna växla, men stridens orsaker äro envist desamma. Än är det nybyggarna i Svanström, som låtit utsyna "någre myrslogar och rödningsland", som varuträskborna gör anspråk på att äga. Än är det en nybyggare i Liden, som under sitt nybygge låtit "utsyna följande till Varuträsk by räknade höslogar, nämligen Rengålsmyran, Lilltjärn med stränder och sjöfoder, Lilltjärnbäcken, Långtjärn med sina stränder och sjöfoder, Långbäcken samt Långmyran", mot vilket varuträskbönderna besvära sig. Än har en bonde i Varuträsk bärgat 90 lispund hö vid Gubbmyrbäcken, varefter Bergfors byamän uttog stämning på honom. Detta för att nu nämna endast några exempel från en mer än hundraårig stridsperiod.
Men det är bara genom höbärgning, som den ene kan träda den andres rätt för när på ängar och myrmarker. Samma kan ske också genom kreaturens betande. Låt oss se, vad domboksutdragen ha att förtälja därom!

Först ett av år 1771. "Påstodo Johan Johansson och Hans Gabrielsson ifrån Varuträsk, att samteliga Stämningsgårds byamän måtte plikta och ersätta skadan, som de låtit sine kreatur med betande göra å varuträskängarne, Fågelmyrorne kallade, klagande att sådant icke allenast skett sistledne sommar utan ock någre år härförut och mest så ofta, att ej någon stämningsgårdsbo fått lega myrorna till bärgning, då det blivit fredade.
Genom deras granne, nämndeman Daniel Nilsson, läto stämningsgårdsborne bestrida, att deras kreatur dem vitterligen gjort varuträskboerne skada på benämnde ängar, förmälande där hos Daniel Nilsson, att ingen viss skillnad skall vara emellan byarne i skog och mark samt följaktligen ovisst, om icke Fågelmyrorne äro på Stämningsgårds skog belägne.
Johan Johansson. och Hans Gabrielsson anförde, att varuträskboerne sistlidne sommar den tiden, ängarne blivit betalade varit med deras kreatur på andra sidan om träsket vid fäbodarna - och om ej Fågelmyrorne lågo på varuträskskogen, hade icke stämningsgårds-bönderne behövt lega dem av Varuträsk bönder, som likväl skall bevisligen skett ... ".

Sedan vittnen hörts, ålades stämningsgårdsbönderna att "vid nästa ting med livlig ed styrka, att icke med deras vilja och vetskap boskap blivit å Fågelängarne sistledne sommar dreven", Man undrar, hur det då skall gå, och finner - icke utan förvåning måhända - att Varuträsk byamän då meddela, att de hade av "deres vederparter förplikte blivit och låta således deras talan falla".

År 1786 är det andra svarande. "Sedan Hans Gabrielsson, Johan Johansson, Olof Olofsson i Varuträsk instämt samtelige Ersmarks och Kusmarks byamän, för det de sistledne sommar låtit uppbeta kärandernes äng Rörmyren, och ersmarksbönderne däremot å Jon Johansson, Erik Larsson, Moses Mosesson och Per Larsson i Kusmark stämning tagit, angående det måtte desse vid vite förbjudas driva deras boskap i bete på södra sidan om Kåge älv, som skall vara Ersmarks bys betesmark; så förekallades nu desse parter, varande dels själva dels genom befullmäktigade grannar tillstädes, anförande Ersmarks byamän att råskillnaden emellan deras och Varuträsk by skall gå mitt över Rörmyran samt ersmarkarne således gärna se, att den från kreaturs betande fredas, och Kusmarks byamän sade, att ej flere än de förutnämnde fyra bönders få ifrån Kusmark på Rörmyran kommit, vilket ej med vilja utan av vallhjonens oaktsamhet härflutit, bestridande för övrigt Kusmarks byamän ersmarksboernes talan, det kreatur ifrån Kusmarks by ej skola få drivas söder om Kåge älv, och nekades, att emellan desse byar någon viss och stadfäst skillnad vore; varefter avsades:
Som viss och stadfäst skogsskillnad emellan Ersmarks och Kusmarks byar icke finnes, allmänna skogsavvittringen i desse byar icke eller än skett, så finner häradsrätten väl icke skäl betaga Jon Johansson, Erik Larsson, Moses Mosesson och Per Larsson i Kusmark nyttja betet söder om Kåge älv. Men som tillika är billigt, att Varuträsks änget Rörmyran, som efter nu avlämnat intygande ej står att inhägna, varder före slåttettiden fredat, så antyddes nu parterne, att de böra kreaturen därifrån avhålla, till dess Rörmyran avslagen blivit, som inom fem veckor efter midsommar bör vara verkställt, samt detta vid fem delar silvermynts vite för den, som före nyssnämnde tids förlopp med kreatur betar Rörmyran. Dock må, sedan avvittring skett, härom annorledes efter då blivande omständigheter förordnas".

Ännu mera mangrant drabbade nyssnämnda byar samman inför tinget år 1795. "inhämtades av stämningslistan, att byamännen i Varuträsk låtit sig till svaromål inkalla samtelige hemmansinnehavarena, soldater, torpare och inhysesmän uti Kusmarks samt Ersmarks byar, angående det desse måtte vid vite förbjudas släppa deras kreatur i bete på Varuträsk bys skogsmark och äng, Röjnoret benämnd; som ock att ersmarksmännen instämt alla bönder, soldater, torpare och inhyseshjon uti berörde Varuträsks och Kusmarks byar med enahanda påstående".

Rättegången fick ett mycket dramatiskt förlopp, men till sist visade det sig, att det här som så ofta var "stort väsen för litet ull". Ty "innan Varuträsks och Ersmarks byarmän, antingen gemensamt eller var för sig, tillvunnnit någon att hava förövat olovligt boskapbete å deras särskilte byaskogar samt andelar uti ängen Röjnoret", ansåg sig häradsrätten icke kunna utfärda det begärda vitesförbudet.

På grund av alla höslogar, som låg spridda litet varstans, i skogarna, nära och fjärran, var det så gott som ofrånkomligt att hålla vallhjon för boskapen. Dessa vallhjon omnämnas av handlingarna förklarligt nog endast i förbigående, men så mycket får dock anses säkert, även om man bortser från den muntliga traditionen att man understundom avvek från den välmenande men föga förpliktande regel, som byggningabalken ger med dessa ord: "Till vallgång skola kvinnfolk brukas, där det ske kan, och ej gossar, vid tio dalers bot". Ty utan tvivel är det som "getare", Jonas i efterföljande intyg följer kreaturen
"Att kusmarksbornas kreatur sistledne sommar gått uppå Varuträsk byamäns äng, Bäckänget i kallat, samt att Erik Johanssons i Kusmark då varande dräng Jonas, nu i tjänst hos Anders Persson i Furuvik, följt med boskapen som varit för mycket till en bondes kreatur, det varder på begäran till betyg lämnat och kan med ed styrkas, om så fordras; men vilker av kusmarkarne varit ägare av ovannämnda boskapshop, kan jag icke visst veta.
Skellefteå den 9:de maji 1795.
Hans Persson ifrån Furunäset"
.

Vallhjonens lott var föga avundsvärd. Liksom den gammaltestomentlige herden ibland fick stifta en obehaglig bekantskap med de vilda djuren (1 Sam. 17: 34-35), så kunde även den västerbottniske getaren få göra det långt fram i tiden. Det är icke för intet, som Ljusvattnets byaordning bestämmer, att "där så hände, att odjur vara i nejden, måge vallhundar lös släppas att följa med boskapen". "Fähundar" var en gång i tiden något både nödvändigt och sympatiskt.

Efter hand vek väl vilddjuren, men det fanns faror och obehagligheter nog ändå för de arma getarna: Vid mitten av 1800-talet blev en ung dräng från Medle i Långvattnet, Norsjö, under tillfällig vallgång dödad av en tjur. En av Varuträsk äldsta minns än hur han och en syster år 1867 grät, då de en dag med korna fann palt av furubark i matsäcken, fastän de hade fått löfte om palt av sammanmalet kornmjöl. Och en av mina förfäder har berättat, hur skönt det var, då hans far om hösten lappade och smorde hans skor och han fick ta dem på sig. Hela sommaren hade han fått gå i vall barfota.

En erinran så god som någon om vallgångens ohehag, har man i den kända ramsan på skelleftedialekt:
"Hä rangen, å Bonn fangen, å djetarbårna skräl uti skojom". (Det regnar, bonden fägnar, och getarbarnen gråter i skogen).

Bland kreaturen var förr som nu getterna problembarnen. Läser man olika kungl. kungörelsers förordningar och restriktioner rörande dessa husdjur, får man det intrycket, att vederbörande omväxlande betraktat dem som ett nödvändigt ont och ett odrägligt gott. Och studerar man gamla byahandlingar, så finner man, att även allmogen haft blick för getternas mindre goda vanor. Men under det att myndigheterna hållit efter dem av intresse för skogen, så torde bönderna ha haft ett vaksamt öga på dem med hänsyn mest till åker och äng. Framgår det icke redan av denna bestämmelse i Varuträsk byaordning: "Inga getter skola byamännen äga frihet att lita gå lösa, utan böra de ock med annan boskap vallas. Sker det ej och get kommer in, där svarsgod gärdesgård finnes, plikte ett öre srmt".

Hur påpassade getterna kunde vara och hur osäker deras ställning, får man ett starkt intryck av vid läsningen av följande tingsprotokoll av den 23 maj 1793: "Kärade efter stämning bonden Hans Gabrielsson i Varuträsk till sine övrige grannar Johan Johanssons änka Anna Andersdotter, Anders Andersson, Olof Olofsson och Jon Andersson jämte korporalen Per Skilling samt inhysesmannens Olof Anderssons efterlämnade änka Magdalena - dotter med påstående, att svarandene måtte avstå med getkreaturs nyttjande i benämnde by.
Vid upprop härav inställde sig parterne, då Olof Olofsson förenade sig med käranden men övrige svaranderne bestredo getternas avläggande; och resolverades det getkreaturen, igenom vilka så väl Varuträsks bys utmark därintill gränsande kronoallmänningen lätteligen kan skadas, böra vid en riksdaler trettiotvå skillingars vite nästa höst avläggas samt under tiden instundande sommar vid laga bot så vårdas, att medelst dessa kreaturs vanliga okynne Varuträsks bys åkrar och ängar ej skada tillfogas, som genast munteligen avsades"
.
Man undrar ovillkorligen, om detta verkligen blev alla varuträskgetters död och, i så fall, när de återvände. Ty att de återvände, råder intet tvivel om.




SKELLEFTEBLADET N:o 232 måndagen den 7 okt. 1940.

VI

"Boskapsskötsel och Fäbodliv 3"

Samma dag, som den i förra uppsatsen relaterade getprocessen avgjordes inför Skellefteå häradsrätt, avkunnades där dom också i ett annat mål mellan bönderna i - Varuträsk. "Hade Hans Gabrielsson, Johan Johanssons änka Anna Andersdotter samt Anders och Jon Anderssöner i Varuträsk låtit instämma deras granne bonden Olof Olofsson, angående, att denne måtte åläggas sommartiderne med dess boskap flytta till de under byn hörande fäbodar.
I anledning av ett sådant stämningsmål anförde kärandena, att desse jämte Olof Olofsson härförut flyttat deras boskap fjorton dagar efter midsommaren till så kallade Lidfäbodarne, där svaranden även har fäbodhus, samt sedermera till fäbodarne norr om träsket, varunder de bärgat deras ikring fäbodställena belägne ängar. Och som Olof Olofsson icke gitte vedersäga, att så som käranderne berättat, med boskaps flyttning i Varuträsk hövligt varit, utan fastmera sådant medgav, alltså fann häradsrätten skäligt att till förekommande av varjehanda olägenhet inom byalaget ålägga Olof Olofsson vid tre riksdaler sexton skillingars vite flytta sin boskap till fäbodarne, vid tillfälle övriga varuträskboerne efter gammalt bruk sina kreatur dit förskaffa, som genast avsades."
Häremot inlade Olof Olofsson vad, och saken kom alltså inför lagmansrätten i Öjebyn, vars dom faller den 26 juli 1794 och lyder:
"Lagmansrätten har de ingivne handlingar och växlade skrifter sig föreläsa låtit. Och alldenstund icke med någon Varuträsks byemän emellan träffad överenskommelse vist blivit, det viss tid och ordning till iakttagande vid byns vallgång och mulbete å dess samfällte utmarker stadgad är; och lagen i 11:te kapitlet 1 § byggningabalken förmår, att ostängd mark och- jordavall måge alle, som däri del hava, till mulbete nyttja och låta där fä sitt vart om annat gå, varav följer, att något tvång härvid för den ene eller andre icke äger rum; fördenskull prövar lagmansrätten rättvist att ändra häradsrättens i denna sak meddelte ovanberörde dom och förklara, det Olof Olofsson icke betagas kan att mulbetet å Varuträsks bys samfällte och oskiftade utmark efter bekvämligheten för sin boskap nyttja, så vida byns hävdade ägor och slåtter därigenom ej skadas, och han för allt lidande därvid är skyldig att byemännen efter lag ansvarig vara."

Dessa rättegångshandlingar kastar ett intressant ljus över fäbodlivet i Varuträsk under gångna sekler. Som fallet varit även på många andra ställen i vårt land, så hade byn på 1700-talet tvenne fäbodar. Den ena ligger norr om träsket på den plats, som än i dag kallas "nol vä bodom", den andra sydväst om träsket, ungefär där man nu finner Ålidens by. På dessa fäbodställen har varje bonde i byn fäbodhus, utan tvivel bestående av fäbodstuga och ladugård. Till fäbodarna flyttar man om sommaren med sin boskap, först till den ena och sen till den andra. Och medan man betar kreaturen vid respektive fäbod, bärgar man slåttermyrar och ängar där runt omkring.

Hur länge varuträskborna haft det på detta sätt, torde vara omöjligt att exakt avgöra. Men att fäbodväsendet är en gammal medeltida eller forntida företeelse i Västerbotten, behöver det ej råda någon tvekan om. Namnen på Boda säga oss det. I många fall har nämligen här som annorstädes i Sverige byarna Boda i Skellefteå uppkommit av fäbodar - därav namnet - och det gäller tvivelsutan både Boda i Skellefteå och Boda i Lövånger. Men bägge dess byar ha redan på Gustaf Vasas tid för länge sedan lämnat fäbodstadiet bakom sig. Det förra har år 1543 tre bönder, som tillsammans skatta för 23½ spannland i åker och 48 lass hö i äng. Får man månne sätta den förhållandevis stora höbeskattningen i samband med byns karaktär av f. d. fäbod? Det senare har samtidigt inte mindre än fem bönder med tillsammans 38 ½ spannland i åker och 38 lass hö i äng. Här är märkligt nog hömängden mindre, än vad den genomsnittsligt är i förhållande till åkerarealen inom landskapet. Den gamla fäbodvallen har kanske varit särdeles lämplig som odlingsmark. I förbigående kan nämnas, att båda byarna i jordaboken 1543 förekomma under formen "Bodom".

Ser man fäbodarna i Varuträsk i detta större sammanhang, så förefaller det högst sannolikt, att deras ålder i slutet av 1700-talet är avsevärd. Av gammalt har man på sommaren flyttat till fäbodarna med sina kreatur. Och i bästa överensstämmelse med den arbetets samhörighet, som utmärker svenskt jordbruk fram till storskiftet, har detta skett samtidigt för hela byn. Stor blir därför förvåningen och förargelsen, när Olof Olofsson någon gång på 1790-talet, stannar hemma i byn med sin boskap, när de andra flyttar. Slikt brott mot gammal tradition måste beivras. Inför tinget yrkar man, att den självständige grannen måtte åläggas att följa urgammal sed. Och häradsrätten villfar kärandenas begäran. Men saken dras genom vad inför lagmans-rätten. Där tar man större hänsyn till skriven lag än till gammal sedvana. Och Olof Olofsson tillerkännes rätten att beta och flytta efter gottfinnande.

Utgången kunde dock lätt ha blivit en annan här. Hade Varuträskborna bara haft ett skriftligt avtal om gemensam flyttning till fäbodarna eller en punkt därom i sin byaordning, så hade Olof Olofsson vädjat förgäves. Det hade sannolikt räckt med en allmän bestämmelse som följande i byaordningen, för Ljusvattnet: "Om boflyttning till och från fäbodarne böra grannarne komma överens och, så vida görligt är, samhälligt och på en gång flytta. Bryter någon häremot, sedan därom är överenskommit, böte en dr srmt." Under alla förhållanden hade en punkt liknande § 24 i Degerfors byaordning varit tillfyllest: "Vill någon icke flytta med sin boskap på västra sidan om älven, när turen kommer på honom, plikte 16 sk. b:o."

Men det fanns icke någon sådan bestämmelse i Varuträsk. Hade kanske heller aldrig behövts någon tidigare. Angående betet i åker och äng hade man däremot noggranna, skriftligt fixerade, av häradsrätten inregistrerade eller fastställda regler, dels i byaordningen av 1751, dels i ett avtal, som stadfästes vid vårtinget 1786. Detta senare berövar den enskilde byamannen även den rest av individuell handlingsfrihet, som byaordningen ännu lämnat honom i fråga om boskapens betesgång. Tingsprotokollet berättar: "Läto bönderna i Varuträsk skrifteligen anhålla, att ett emellan dem frivilligt träffat beslut, det ej någon i bylaget hädanefter skall hava rättighet insläppa större eller mindre kreatur till bete i åker och äng, vår- eller höstetid, om icke samteliga byamännen därtill samtycka, kunde till mera säkerhet vid vite av häradsrätten stadfästas, som beviljades, och utsattes en riksdaler trettiotvå skillingars vite för den som överträder, vad således som förberört är, blivit avhandlat."

När Olof Olofsson stannade hemma i byn med sina kreatur vid den sedvanliga boflyttningen till fäbodarna och lagmansrätten sedan godkände denna åtgärd, så var det ingenting mindre än början till slutet för fäbodväsendet i Varuträsk. Endast några år senare torde Lidbodarna eller ostbodarna, som de kallades, ha avvecklats i samband med insyningen och anläggandet av Ålidens nybygge. Och efter ytterligare ett par årtionden flyttade man inte heller till de norra fäbodarna, vällingbodarna. Jo, kreaturen flyttade man dit, och så rodde man kväll och morgon över sjön och mjölkade. Om man sedan skall tala om fäbodväsen eller endast sommarladugårdar i Varuträsk, är mera en smaksak. Faktum är i varje fall, att inte heller denna övergångsform med bara boskapen vid bodarna blev särdeles långvarig. Allt vad fäbodliv heter, har nu länge i byn varit ett minne blott.

I andra byar inom Västerbotten har det emellertid visat sig mera livskraftigt. I enstaka fall visar det ännu livstecken. När sommaren kommer, drog folk och fä åstad till fäbodvallen, som då för några korta sommarveckor vaknar upp ur sin dvala. Så är t. ex. förhållandet med Ostviks fäbodar efter kustlandsvägen ett stycke nordost om byn. Vid Medle fäbodar efter vägen till Bjurån har jag själv som pojke i början av 1900-taiet upplevat fäbodlivets tjusning, om också helt flyktigt. Men då hade redan medlebornas andra fäbodställe, Klemmensbodarna. Övergivits för några årtionden sedan. Samtliga fem fäbodställen tillhörande Myckle: Innerbodarna, Rauvhällan, Asbodarna, Ytterbodarna och Lillberget ha varit i bruk in på detta århundrade. Och Degerbysbodarna, ett par km. ovanför Stensvedjan efter gamla jörnsvägen, avvecklades omkring sekelskiftet.

Att fäbodväsendet fortlevat längre i en del fall än i andra, har självfallet en mångfalld orsaker. Särskilt får man, emellertid här räkna med betestillgången å ena sidan hemma, i byn, å andra sidan vid fäbodarna. Hade en by ringa och dåligt skogsbete i närheten av gårdarna men förträffliga beten vid fäbodarna, så är det klart, att dessa senare sent övergavs. Hade däremot en by rikligt med skogsbete i sina omedelbara omgivningar och föga bättre sådant vid fäbodarna, så kom dessa snart nog ur bruk. Medan det förra alternativet torde få anses gälla Myckle och Medle, så äger det senare obetingad giltighet i fråga om Varuträsk, där krononybyggena dessutom skar bort icke endast en hel del av fäbodbetena utan även åtskilliga av de gamla slåtterängarna, varigenom en av de viktigaste anledningarna att flytta icke bara fä utan även folk till fäbodarna borteliminerades.

Fäbodväsendet hör samman med de stora skogsvidderna. Det är uttryck för ett jordbruk och en boskapsskötsel, som sträcker ut sig över milsvida områden, en kultur, som är inställd mera på att insamla, var jorden ger av sig själv, än på att bryta bygd och framlocka ny och rikare avkastning. Därför är egentligen dess tid ute, när avvittringen drar upp byarnas gränser med mått, som måste ha tett sig mycket snåla i jämförelse med de gängse gamla, och krononybyggen strös ut litet här och var och utestänga de gamla byarna från den ena slåtteslägenheten efter den andra. Därför är det också de gamla byarna, som har fäbodar. De nya, nybyggena från 1700-talet och framöver, äro utan. Åtminstone gäller detta om nybyggena kring Varuträsket.




NORRA VÄSTERBOTTEN den 9 oktober 1940

VII

"Tjära"

För bonden har skogen tvivelsutan många gånger, särskilt i äldre tid, tett sig som en fiende. Det var från skogens herravälde, som de mödosamt erövrades de små åkerlapparna och fastmarksängarna. Och det var skogen, som sen alltjämt stod på lur för att återta det erövrade. Ideligen måste han drivas tillbaka. I skogen bodde de vilda djuren och annat otyg. Skogen lade väldiga, svårpasserade avstånd mellan by och by, mellan åbo och åbo.

Skogen var en fiende men en fiende, som man trots allt inte kunde hata utan måste älska. Skogen gav virke till åbyggnader och redskap, den gav ved till bränsle och löv till foder. I skogen fann man näver till taktäckning och husgeråd samt allehanda örter och bär. Skogen erbjöd hart när oändliga jaktmarker. Mer än den skrämde, gav den dock hägn och skydd. Skogen var visserligen en fiende men än högre grad en rik och givmild vän.

Redan tidigt har man i vårt land liksom i broderlandet i öster om Bottenhavet förstått att bl.a. skogens håvor också tillgodogöra sig tjäran. Tjärtillverkning omnämnes i offentliga handlingar under Gustaf Vasas tid, och under såväl 1600- som 1700-talen intar tjäran merendels tredje rummet i vår export efter järnet och kopparn.

Trätjäran var då ännu ett oundgängligt impregneringsmedel framför allt för trä. Och när under dessa århundraden sjöfarten och skeppsbyggeriet tog allt större omfattning i Holland, Frankrike och England, så skapade detta en högkonjunktur för den svenska tjäran. Länge höll man emellertid genom utförselmonopol, överlåtet åt en rad olika tjärhandelskompanier, på samma gång tillverkningen nere och försäljningspriset uppe. Men till slut spände man bågen för högt. England vände sig till sina nordamerikanska kolonier och lyckades genom att uppmuntra den kanadensiska tjärtillverkningen inte bara krossa det svenska utförselmonopolet utan även bra nära spoliera hela den svenska exporten av tjära.

Det var i början av 1700-talet. Efter hand kom exporten igång igen, men något nytt monopol blev det inte. Riktigt fri var emellertid tjärtillverkningen ändå inte. Alltjämt regleras den även av andra faktorer än tillgången på råvara och efterfrågan på den färdiga produkten. Jag tänker här inte så mycket på transportmöjligheterna, som dock självfallet ingalunda få förbises, utan fast mer på det sambruk av skogen, som ännu var rådande i så stor utsträckning just i de trakter där tjärtillverkningen florerade. Detta sambruk av den oskiftade skogen nödvändiggjorde allehanda avtal och överenskommelser, liksom det också var bakgrunden till oändliga tvister och processer.

Flera handlingar i Varuträsk byaskrin lämnar ovedersägliga bevis härför. Äldst är ett avtal mellan byns grannar av år 1759. Där heter det:
"År 1759 den 20 oktober utlät sig (förklarade sig, ämna) Anders Jonsson, Varuträsk att instämma de övriga sina grannar för den lovliga häradsrätten på det de skulle få ett visst förslag på huru många tunnor tjära de skulle hava lov att tillverka på varje tunnland om året, och stannade denna tvistighet uti en sådan överenskommelse, att var och en i denna by skall få tillverka 5 tunnor tjära efter varje tunnland skatt". Sedan följer en bestämmelse angående sågning av plank.
En sådan överenskommelse, likaledes rörande både tjära och sågtimmer, föreligger från år 1772 . "Till förekommande av lagsökan hava undertecknade byamän flera år sedan överenskommit och beslutat, huru mycket sågtimmer skall årligen få huggas och tjära brännas efter vars och ens skatt, nämligen: fyrtio stockar efter varje tunnland samt 5 tunnor tjära. Men som en del grannar härutinnan ännu stå i mistning så är ånyo överenskommet, huru mycket och vilka för nästkommande år 1773 få hugga sågtimmer och bränna tjära, som följer".

Låt oss se, vad som bestämmes om tjärbränningen! Det är ju det, som speciellt intresserar oss i detta sammanhang. Anders Jonsson "står i mistning" från föregående år med 11 tunnor och bör för år 1773 efter sin skatt få tillverka 15 tunnor, alltså tillsammans 26 tunnor. Daniel Danielsson vars hemman endast är hälften så stort, har 7 tunnor till godo från åren 71 och 72 och bör för år 1773 få tillverka 7½ tunnor, alltså sammanlagt 14½ tunna. Hans Gabrielssons årskvantitet är 12 tunnor, men då han förut bränt 11 tunnor för mycket, återstår bara en tunna för år 1773. Johan Johansson slutligen har samma skatt som Danielsson men inte mindre än 28 tunnor innestående från tidigare år och hans tillåtna tjärproduktion för nästa år blir alltså ej mindre än 40 tunnor.

Så långt vittnar handlingarna endast gott om grannsämjan. I fortsättningen blir det annorlunda. År 1788 möts byamännen inför tingsrätten i Skellefteå i tvist om tjäran. Antagligen rör det sig om vilken kvalitet som skall få tillverkas, ty enligt ett senare domboksutdrag resolverade (anm. beslutade) rätten "att Varuträsk byamän årligen skulle få av stubbar och rötter tillverka åtta tunnor tjära efter varje ett åttondedels mantal, med villkor att om någon byaman nedbrände mera tjära, än det tillåtits, skulle densamma vara för mycket tillverkade tjäran förlustig samt därtill utgiva tre riksdaler sexton skillingar vite."

Nästa år är man inför tinget igen. Hans Gabrielsson och Anders Andersson uppträder då som Olof Olofssons motparter och hävdar bl.a. att den senare dels sistlidne sommar bränt mera tjära, än han med hänsyn till sin skatt hade rätt till, dels - kanske just i samband därmed - nu vill ensam lägga beslag på en "tjärudalsgrubba", som han och Anders Andersson dittills nyttjat "i lag" d.v.s. tillsammans. Under förhandlingarna inhämtade häradsrätten vad beträffar tjärdalsgrubban att Anders Anderssons hemman däruti två tredjedelar och Olof Olofsson en tredjedel tillkommer och i fråga om tjärbränningen "att Olof Olofssons tillverkat tjugofyra tunnor packad tjära, ehuru på hans hemman av tolv skäls skatt efter förr åberopade häradsrättens utslag icke mera än tolv tunnor belupit, varföre ock påstods, att Olof Olofsson måtte ej allenast fällas till utsatte vite tre riksdaler sexton skillingar utan ock dömas förlustig av överbrände tolv tunnor tjära".

Därav blev emellertid intet. "På föreställning" förlikas nämligen parterna, så att Anders Andersson får behålla sin andel i tjärdalsgrubban och Olof Olofsson inte bara sin tjära utan även sin under hösten "upptagne tjärved, allenast han av densamma nästa sommar icke tjära tillverkar utan därmed till år 1791 dröjer, så framt icke Olof Olofsson hädanefter till tjärbränning nästa sommar kan få de övrige Varuträsk byamäns bifall".

Sannolikheten talar inte för att Olof Olofsson fått detta bifall, men väl för att det honom påtvungna overksamheten i fråga om tjärbränning är bakgrunden till hans ansökan samma år hos konungens befallningshavande om syning av en tjärvedstäkt på allmänningen norr om varuträsket. Följande år, alltså 1790 äger denna utsyning rum på ett område, som enligt syneprotokollet är "1/8-dels mil i bredden på östra änden och i längden ifrån väster till Frängsmyran ¼-dels mil, samt bredden på västra ändan till förenämnda träsk ¼-dels mil". Och här finns nu, anser man "torra trän och vindfällen att hämta till 550 lass".

Men hade Olof Olofsson räknat med att få tillgodogöra sig all denna härlighet själv, då hade han räknat fel, ty "vid denna syn voro ock de övrige Varuträsk grannarne närvarande och träffade, efter sluten syneförrättning, med Olof Olofsson sådan förening, att såvida högvederbörligt tillstånd efter denna utsyning vinnas kan, skulle föutsyning av en tjärvedstäkt å allmänsamtal, grannarne, utan avseende på skatten, upptagas och nyttjas".

Sedan man fått "högvederbörligt tillstånd", tycks det emellertid vara svårt att samsas. Det dröjer nämligen inte särdeles länge, förrän Olof Olofssons grannar hos konungens befallningshavande i länet begär förbud för honom att ta mer tjärved på området ifråga. Det var nu, vad man brukar kalla "kärt besvär förgäves". Men det var inte det enda. Redan innan K.B. avslog denna begäran, hade häradsrätten fått ta befattning med ett par andra tvister om tjärtillverkningen i Varuträsk. Domboksutdraget berättar: "Inhämtades av stämningslängd, att ej allenast bönderna Erik Larsson i Klutmark och unga Jakob Johansson i Medle, såsom förmyndare för avledne Johan Johanssons i Varuträsk efterlämnade omyndiga barn, instämt samtelige byamännen därsammanstädes angående förminskning uti den hittills årligen övade tjärutillverkningen i byn, till besparing av Varuträsk avvittrade byaskog utan och att bonden Olof Olofsson i nämnde Varuträsk by särskilt inkallat sine övrige grannar bönderne Hans Gabrielsson, Anders Andersson samt Jon Andersson med påstående, att en sådan tjärutillverkning måtte alldeles förbjudas".

Att svarandena gentemot dessa yrkanden åberopade rättens utslag av år 1788, är endast naturligt. Det gav god grund att stå på. Det heter sen också, att "häradsrätten fann så mycket mindre skäl till ändring" häruti, "som bifallna tjärutillverkningen endast får av stubbar och rötter, varuppå inom Varuträsk bys tillräckelige skogsområde ingen brist kan vara, eller ståndskogen genom tjärtillverkning minskas, då frisk tallskog utom barkning därtill icke duger och en sådan barkning tillförne är i denna ort allmänt förbuden. Utan antyddes vederbörande, att en eller annan hemmansägare i Varuträsk under tiden vill upphöra med tjärbränning men likafullt behålla sig tillständig andel uti tillgången av ovannämnde slags tjäruämnen, må densamma, till befredande av alla dess hemmansskatt tillkommande förmåner i skog och utmark ordenteligt storskifte därå i laga ordning söka".

Olof Olofsson har knappast vunnit något med sitt vad mot denna dom. Men han var inte den, som gav sig i första taget. Och att processa har han efter allt att döma sällan dragit sig för. I en senare serie processer mellan honom och grannarna skymtar man även tjäran, fast det inte heller är mer, då de övriga bönderna i varuträsk yrka, att Olof Olofsson "måtte skyldig kännas åter utlägga en av honom utom laga tillstånd å byns samfällige utmark för käranden Erik Erikssons skifte sistlidne höst gjord intaga, varvid Olof även instängt kärandernes tjärudalsgrop och tegelugn". Olofsson kunde ej försvara sin "intaga" utan "antyddes honom att samma mark såsom utom rättens minne inhägnad genast utlägga". Även nu vädjade han, men förgäves. De andra hade framgångsrikt försvarat sina intressen, bl.a. sin tjärdalsgrop.

Så tvistade man och så tillverkade man sin tjära. På hösten bröt man stubbar och högg ihop torrtall, under vintern grovklövs tjärveden och kördes fram till dalplatsen, på våren slutligen finklövs den och brändes till tjära. Men det var mycket annat också att tänka på och styra med. Tjärtunnorna skulle lagas, torven framskaffas, "löpen" till dalbotten tas och allt hade sin tid.
Något latmansgöra var tjärtillverkningen sannerligen inte. Och inte heller gav den några rikedomar. Men den gav, vad som var viktigare, livets nödtorft. Det är utan tvivel en av orsakerna till att man så ängsligt bevakade sin rätt i tjärvedstäkt och tjärdalsgrop. Och det förklarar den oro, som man kände vid tanke på att tjärveden kunde tagit slut. Hur skulle man klara sig, om man inte hade tjäran?

Minnet av denna ängsliga oro kring förra sekelskiftet lever ännu i traditionen. Och vi har ingen rätt att skratta åt de tårar som fälldes för de glesnande tjärstubbarna. Inkomsterna av tjärbränningen var visserligen små, men de var säkra. Stod tjäran högt i pris, kunde man om sommaren i Ursviken av roslagsskeppare byta till sig en halv tunna råg för två tunnor tjära. Två tjärtunnor var, vad man kunde ta i ett lass efter kärrvägen till kyrkan. Bättre var den inte. Men man fick vara glad, att man hade någon kärrväg alls och att man över huvud taget fick forsla tjära efter den. Det var dock inte länge sen man var utan. Och när man 1789 lyckades träffa avtal med bönderna i Degerbyn om vägens brytning, så bestämdes där att varuträskborna inte skulle "äga rättighet att efter ofta nämnda väg utforsla egen eller andras tjära sommartiderne".

Några år in på 1800-talet såg det ut, som om bönderna i Varuträsk skulle befrias från all oro för tjärvedstillgången och bli oberoende av den mödosamma tjärbränningen. När Bondhammars järn- och manufakturverk började anläggas vid den gamla vattusågen, gav det arbetsförtjänst, som man förut inte drömt om. 24 skilling dagen för häst och karl, det var som en saga. Men "säg mig en fröjd, som varar i beständighet". Järnverket kom av sig, innan det kom igång. Och så fick man återgå till tjärstubbarna igen.

Men det var kanske ändå inte så gott om dem längre. År 1814 träffade Varuträsk byamän "en skriftlig förening" att ta tjärved efter skatt. Det är tydligen bara en bekräftelse av vad som länge varit vanligt, eller möjligen ett återupplivande av gammal praxis efter krigs- och efterkrigsårens villervalla. Men det är nu inte längre fråga om åtta tunnor per åttondels mantal. Det får räcka med tre.

Siffran är överraskande liten. Och man undrar kanske, om det inte här är fråga om en tillfällig vågdal i varuträskbornas tjärbränning. Det ligger i själva verket så mycket närmare till hands, som tjärtillverkningen i Västerbotten håller sig på ungefär samma nivå under 1800-talet som under närmast föregående århundrade. När man nalkas 1900-talet, rycker Umeå fram till ställningen av rikets förnämsta tjärhamn.

Samtidigt går emellertid denna näring sakta men säkert tillbaka, vad beträffar Sverige i dess helhet. Och det är ju möjligt, att utvecklingen i Varuträsk mer liknar rikets än länets och att avtalet om de tre tjärtunnorna per tunna skatt där alltså betyder början till slutet på tjärans gyllene tid.

Hur skall man nu förklara, att tjärtillverkningen under 1800-talet går tillbaka så avsevärt i riket som helhet men hävdar sin ställning så framgångsrikt i Västerbotten? I själva verket är den allmänna tillbakagången mycket lättare att förklara än den lokala fortsättningen. Den förstnämnde sammanhänger nämligen inta bara med minskad råvarutillgång utan även - och i högre grad - å ena sidan med minskad efterfrågan på tjäran å andra med stark tillväxt av en annan skoglig näring: sågverksrörelsen.

1800-talet är de sågade trävarornas århundrade. Särskilt efter århundradets mitt ökar sågverkens produktionsförmåga och efterfrågan på deras produkter i rasande fart. Och vid sidan om sågen blir tjärdalens betydelse stadigt allt mindre. Detta gäller inte bara i riket i stort utan även länet, Västerbottens län, i smått, trots den seghet med vilken tjärbränningen där på sina håll praktiseras ändå fram till vår tid.

-



NORRA VÄSTERBOTTEN den 13 augusti 1940

VIII

"Markens Gröda"

År 1793 kom avvittringen till stånd i Varuträsk. Det skedde under seg kamp om diverse höslogar mellan Olof Olofsson i Varuträsk å ena sidan och närboende kronobyggare å den andra. Till en början såg de ut, som om nybyggarna skulle avgå med segern. Avvittringsrätten ansåg nämligen skäligt, att krononybyggena tillerkändes en del områden, som låg dem nära och Varuträsk fjärran, detta "till förekommande av varjehanda tvister och oredor i framtiden".
Men konungens befallningshavande hade större respekt för traditionell hävd. Och därför tog Olof Olofsson till sist hem spelet.

Här går alltså Olof Olofsson på den traditionella linjen. Men det är långt ifrån alltid fallet med denne stridens man. Liksom han bryter med gammal sed och stannar hemma i byn med sina kreatur, när de andra bönderna flyttar till fäbodarna, så gendriver han också sina grannar med radikalast tänkbara motdrag, när de en gång ville dela ett insynat odlingsområde med honom. Ett domboksutdrag från 1789 berättar därom:
"Bröderna Hans Gabrielsson, Erik Eriksson samt Anders och Jon Anderssöner i Varuträsk sökte enligt stämning å grannen Olof Olofsson därstädes jämte de honom till biträde vid rättegångsärenden förordnade förmyndare bönderna Lars Olofsson i Bergsbyn och gamla Johan Larsson i Tjärn att med Olof Olofsson efter skatt få deltaga uti en uppodlingstrakt, som han öster om så kallade Snedpultsvedjan utsyna låtit: däremot Olof Olofsson samt Johan Larsson å egne och med förmyndarens vägnar tillstädes likmätigt genstämning yrkade, att Varuträsk bys odal ägor och nybruk måtte byamännen emellan lagligen storskiftas, då kärandernes ovan berörde talan av sig själv försvunne. Och emedan käranderne, häröver hörde, måste medgiva, det Varuträsk byainägor för vid pass fjorton år tillbaka blott blivit ?.. tegmål fördelte samt ännu äro sådane, ty aktade häradsrätten med 1783 års kungl lantmäterie förordning överensstämmande förklara, det böra Varuträsk bys inägor i åker och äng tillika med nybruk och uppodlingslägenheter byamännen emellan efter skatt i storskifte läggas samt, där ej sådant med möjligaste redighet annorledes ske kan, byns skog och utmark därvid jämväl fördelas. Ägande byamännen således att om lantmätarens förordnande till verkställande härav av konungens befallningshavande i länet ödmjukast anhålla".

Det var det det. Nu återstod alltså att se, om Olof Olofsson också ville fullfölja sin storskiftesaktion. Jo då! Hänvisande till förestående domstolsutslag anhåller han hos "Högvälborne Herr Baron Landshövdinge och Riddare av Kungl. Maj:ts Svärdsorden" "aller ödmjukast " om förordnande för en lantmätare att "samma storskiftesdelning med görligaste första nästinstundande sommar förrätta."

Och den 3 maj 1799 förordnas av konungens befallningshavande "ordinarie lantmätaren ädel och högaktad herr Olof N. Clausen" "att nästinstundande sommar enligt Skellefteå häradsrätts beslut av den 4 december 1798 avfatta och i karta lägga alla under byn Varuträsk i berörde socken lydande odale ägor så i åker som äng, nybruk och uppodlingsland samt dem sedermera efter föregången uppskattning och gradering emellan skattemännen därstädes i så stora skiften lägga och fördela, som i författningarne, dem herr lantmätaren sig till efterrättelse ställer, påbjudes och läget medgiva kan."

Eventuellt skulle även skogen skiftas. Så var allt klart för storskifte. Men det blev ändå inget av. Vad anledning därtill kan ha varit, är vanskligt att avgöra. Men det ligger snubblande nära till hands att sätta det i samband med det förhållandet, att Olof Olofsson redan den 19 augusti 1799 sålde sitt hemman till sonen Olof Olofsson d.y. Växlingen av lantmätare under de närmaste åren kan möjligtvis också haft sin betydelse för uppskovet. Även i detta fall följer för resten far och son efter varandra. Att Olof Olofssons grannar inte jämnat vägen för storskiftet, får man naturligtvis förutsätta som självklart, vilken betydelse det sen kan ha haft.

Faktum är i alla fall, att storskiftet inte förefaller att ha haft någon särskild aktualitet i Varuträsk under de första åren av 1800-talet. Inte ens under förhandlingarna med byamännen om plats och ved till Bondhammars järnverk har skiftet, enligt vad handlingarna visar, varit på tal, fastän det då mer än en gång kunde ha legat nära till hands. Först 1810, efter 11 års tystnad, dyker det upp igen, men då för att avskrivas på ett sätt, som inte saknar poänger.

"Helt oförmodad blev storskiftesdelning - av Herr Lantmätare Lars Wilhelm Clausén utlyst från predikstolen" den 29 juli 1810 "att hållas den 13 nästkommande augusti". Man behöver inte anstränga sin fantasi över hövan för att förstå vilken storm det har uppväckt i byn. Storskifte nu! Nej, inte på villkor! Bara efter några dagar är man också färdig att "med djupaste vördnad" protestera hos landshövdingen. Man var utan undantag tillfreds med den delning av ägorna, som man nu hade. "Av nyss överståndet krig" hade man bragts i sådan fattigdom, att man var oförmögen bestrida kostnaderna med lantmäteriförrättningen. Därtill kom, att upphovsmannen till den elvaåriga skiftesresolutionen, Olof Olofsson, numer inte ägde någon del i byn.

Denna protestskrivelse inkom till länsstyrelsen den 8/8. Den 10/8 remitterades den till lantmätaren för yttrande. Innan avgörandet hann falla, kom alltså den 13 augusti och därmed lantmätaren till Varuträsk. I sin förklaring till landshövdingen omtalar han själv, hur detta besök avlöpte, samtidigt som han genomdriver de skäl, byamännen anfört mot den utlysta storskiftesförrättningen.

Här några utdrag ur hans skrivelse: "Lika så oförmodat det var för Varuträsk jordägare att avhöra storskiftets kunggörande, lika så oväntat var det ock för mig att få förspörja, det de bestridde en delnings företagande, som redan för 12 år tillbaka enligt i avskrift bilagda Skellefte lovl. Häradsrätts dom av samteliga byamän ej kunnat bestridas. - Och ehuruväl nu Olof Olofsson avstått sitt hemman till sonen Olof, lärer väl därav ej kunna följa, att vad fadern härvid lagl. tillgjort, kan av sonen ändras, synnerligast som 1789 års kongl. lantmäterie förordning i dess 52§ sådant så tydeligt motsäger."




NORRA VÄSTERBOTTEN den 14 augusti 1940

IX

"Markens Gröda 2"

"Vad åter angår Varuträsk byamäns lidande under nyss överståndne krig och därav förorsakade fattigdom att bestrida utgifterna till storskiftesdelningen, torde vara mindre grundat och i övrigt avseende ej bör göras, helst Varuträsk by skall vara en bland de bättre i socknen och föga eller alls ingen skada av fiende honom blivit orsakad. Och vad slutligen beträffar uråldrigheten och överårigheten av remissen, så känner jag för min del inte några författningar som förutsätter någon viss tid, inom vilken den är förfallen. - Ett förordnande till storskiftesdelning bör efter min tanke aldrig förlägga sig, utan tvärtom desto äldre det är, desto nödvändigare är det, att det till verkställighet befordras.

Och så snart det en gång fallit, synes alle föreningar om bibehållande av tegskiftesdelning stridande emot förr åberopade kongl. lantmäterie förordning 46 §, vars hela innehåll jag i avseende på så väl byamännens näpst för det de sökt hindra ett lagl. påbudit storskifte, som skadeersättning för mig och medhjälpare tillskyndade resekostnad och tidspillan i och för detta lagstridiga bestridande - så vida de vid min ankomst till byn den 13 vägrade allt biträde till verkställigheten av detta skifte under yttrande, att jag vore obuden som orden i ansökning lyda och vilka den lejde koncepisten (anm. upphovsman) förmodeligen lagt dem i munnen."
"Med plats (?) fick jag änteligen mot löfte av kontant betalning husrum över natten till den 14 om morgonen och efter lång överläggning mot enehanda villkor häst ner till Sunnanå gästgiverigård, varest jag avbidar kronolänsman Vestermarks hemkomst för att begära laga handräckning."

Efter allt att döma blev det dock inte vare sig näpst för byamännen eller skadeersättning för lantmätaren. Redan den 22 augusti resolverade nämligen landshövdingen, att "som samtelige Varuträsks byamän i Skellefteå socken sig förenat att för innevarande år låta anstå med den där i byen anbefallte mät- och storskiftesdelningen", så fann han "skäligt därvid tills vidare låta bero." Och lantmätare Clausén fick alltså med oförrättat ärende hemfärden till Piteå. Det är förklarligt, om det skedde med bittra reflektioner över hur otacksamt det var att vara lantmätare. Det var nämligen andra gången samma sommar, som detta upprepades. Det framgår av hans förklaring till landshövdingen. Men man får inte veta, var han första gången blivit förklarad "obuden."

Hastigt hade storskiftesfaran kommit över Varuträsk by. Hastigt hade det avvärjts. Visserligen blott "tills vidare". Men det var gott så. "Tills vidare" är ett tänjbart begrepp. Och varuträskborna visade sig vara mästare i att tänja ut det. Nära nog till århundradets slut värjde de sig mot laga delning, samtidigt som de under hand avhjälpte de värsta olägenheterna av den gamla ägosplittringen.

År 1826 d.v.s. året innan stadgan om laga skifte tillkommer, försigår ägobyte mellan Olof Ersson, Olof Olofsson och Anders Johansson i Varuträsk, varvid "den förstnämnde bortbyter till de senare dess i deras rå liggande så kallade Lillänge, av vilket inom Olof Olofssons gårdsskifte ligger en sammanräknad graderad vidd av 7 333 kl. varföre vederlag är tagit uti Snebbuddsvedjan, nämligen tegen mellan Olof Erssons och 15 alnars bredd utav den där norrom belägne tegen. Och då inom Anders Johanssons gårdsskifte av berörde Lilläng faller 5 734 kl. ger han vederlag därföre även uti omförmälte Snebbuddsvedja söder om Olof Erssons södra teg därstädes till 19½ alnars bredd."

Den som är energisk, kan kanske bilda sig en någorlunda tillförlitlig föreställning om dessa bönders ägor i Snebbuddsvedjan . Den som inte är energisk, får nöja sig med det starka intryck av trassligt invecklade ägo förhållanden, som denna byteshandling utan vidare ger.

År 1834 träffade byamännen en överenskommelse, "att ingen i tio års tid äger rättighet att söka eller begära laga delning, utan var och en får åtnöja sig med de delningar och överenskommelser under ovenskrevne tid, som nu äro träffade" Men när man sen söker rättens stadsfästelse härpå blir det obönhörligt "nej" med hänvisning till "kungl. Stadgan av den 4 maj 1827."

Från 1841 finns en "karta över en trakt odlingsland, som Varuträsk byamän frivilligt efter överenskommelse sinsemellan fördelt" tydligen söder om älven strax öster om "Bruket". Och år 1845 sämjedelas både jord och skog i byn. Efter redogörelse för denna delning med dess ägoutbyten kommer ett tillägg med följande lydelse: "Emellan grannarne är än vidare belevat och överenskommit, att vilkendera av byamännen eller jordägarna, ho som helst, skulle komma att till någon annor man försälja eller förbyta sitt hemman, så vare han skyldig att för tillträdarn förete och uppgiva, att han icke äger rätt söka någon laga delning, förrän den tiden förlupit, som emellan oss är överenskommit eller så lång tid som vällovliga häradsrätten stadsfästa kan, vid en emellan oss stadgat och överenskommit vite av sextiosex riksd.32 sk.banko, vilka böter byamännen efter vars och ens skatt fördelas skall, utan att den sådant icke företer, må häruti äga någon del efter den skatt, han följer eller förbyter".

Att få någon laglig fastställelse på denna delning och den därtill fogade överenskommelse har naturligtvis varit ogörligt. Det framgår även av följande avtal av den 18 mars 1857. Ty hade Skellefteå häradsrätt verkligen stadsfäst sämjodelningen och vitesbestämmelser, då hade detta varit tämligen överflödigt: "Emellan underskrevne Varuträsk byamän är följande överenskommelse denna dag träffat, nämligen att vi till alla delar ånyo gilla och stadsfästa den sämjofördelning, som oss emellan blivit upprättat och av Skellefteå häradsrätt stadsfäst den 5 december 1845, och att förbinda vi oss, att ifall någon av skattemännerna inom byn skulle söka ny delning, att gemensamt efter skatt inlösa den treskandes hemman, så att ingen må rubba den ingångna och stadsfästade sämjodelningen, förrän de utstakade 35 åren äro till ända gångna, som styrkes och försäkras."

Från år 1878 finns en överenskommelse att i 20 år behålla ägorna, som de äro, men den är försedd med förbehåll och slutligen i sin helhet överstruken. Det har tydligen blivit allt svårare att uppnå enighet i kampen mot laga skifte. Och till slut har man ändå nödgats finna sig i det oundvikliga. Den 7 augusti år 1894 stadsfäster Skellefteå tingslags ägodelningsrätt det verkställda skiftet i Varuträsk, fastän vissa delägare i skifteslaget fått ett större antal skiften "än 87 § skiftesstadgan högst tillåter". Och sedan överenskomma byamännen att till "E.W.Degerman i Varuträsk utbetala 548, femhundrafyrtioåtta, kronor till odlings- och hävdeersättning - varemot E.Degerman förbinder sig att igentaga och döda den av honom hos ägodelningsrättens ordförande i Skellefteå inlämnade ansökningen angående överklagningen av skiftet."




NORRA VÄSTERBOTTEN den 11 september 1940.

X

"Markens Gröda 3"

Likheten mellan förut relaterade sätt att rensa säden och det gamla israelitiska är, som redan antytts, påfallande. Men den är i alla fall inte total. Israeliternas sädesrensning var, som man kan vänta sig, något enklare än vår. Hos dem föregicks nämligen den avslutande sållningen av allenast en procedur, kastningen med kastskovel (Matt.3:12), varvid agnarna bortfördes och vetet blev kvar.(Psaltaren 1:4).

Tröskningen med slaga tog en oproportionerlig tid i anspråk, något som var särskilt kännbart under goda år och i rikare sädesbygder. Därför var det, som kanslirådet Edvard Carleson vid mitten av 1700-talet införskaffade en "turkisk bonde" till Uppland, för att han där skulle introducera den orientaliska trösksläden, som Carleson gjort bekantskap med i Turkiet. Därför var det, som lektorn i Härnösand Magnus Stridsberg redan tidigare, kanske med utgångspunkt i de förut citerade verserna ur Jes. 28, utfunderade sin tröskmaskin, tröskvagnen, som med flera eller färre hjul slog lös säden ur axen. Man lägger märke till hur 1700-talets intresse för landskulturen tar sig uttryck även på tröskningens område.

Medan Carlesons propaganda för orientens tröskmetod hade mycket ringa framgång, vann däremot Stridsbergs tröskvagn snart nog stor spridning, framför allt i Ångermanland och Medelpad. Men det hindrade inte att dess uppfinnare efter någon tid konstruerade en ny tröskmaskin, tröskvälten, ("bulten"), som han själv satte större värde på och som inom kort visade sin stora konkurrenskraft genom att leta sig väg till snart sagt alla delar av Norrland.

Förut hade man allmänt torkat säden på skylar, ev. eftertorkat den i rior och så tröskat den med slagor i kornlada eller tröskloge. Hur rian och kornladan sett ut, får man en föreställning om genom ett protokoll över husesyn vid Böle boställe utanför Umeå. Där är bland mängden av byggnader upptagna också "en ria av grantimber uppsatt år 1729" och i dess närhet en tröskloge. Den förra är 12 alnar lång, 11 3/8 alnar bred och 23 varv hög. Den är försedd med ugn av gråsten och tegel samt torklave "av hövlade klåvar". Den senare är 14 alnar lång, 11 3/8 alnar bred men bara 12 varv hög. Den har 14 portar.

En 14 alnars loge var väl tillräcklig för tröskning med slaga. Men för tröskvagn och vält var den allt för kort. Dessa tröskmaskiner krävde lång, mycket lång loge för att riktigt komma till sin rätt. Långlogen hör därför också med till Magnus Stridsbergs epokgörande uppfinning. Båda gångerna, som han redogör för sin nya tröskmetod, är den med. I ingetdera fallet är det dock fråga om den långloge, som vi känner från senare tid. Ena gången är det en originell loge med låga sidor och uppfällbart tak, andra gången en loge med hässjor under tak på båda sidor.

Till en början har man faktiskt ofta byggt långlogarna utan tak. Hülpers meddelar nämligen från Nordmaling, att "sedan erfarenheten visat, att de 100 till 150 alnar långa, 4 alnar breda trösklavar under bar himmel inom 10 år förloras, har man i senare år, till skogens besparing, börjat draga dem genom halm- och höbodar under tak, som gör dubbel vinst i arbete".

Även förut hade man kanske understundom torkat säden i "byggde hässjor" hemma på gården. Men först nu är det, som storhässjan eller dess föregångare i följe med tröskvagnarna och de nya logarna gör sitt verkliga segertåg genom Norrland. Ideligen möter man hos Hülpers anteckningar om att "hässjor och tröskmaskiner" då börjat komma i bruk. Hässjorna är "både dubbla med loge emellan och enkla". Från Junsele meddelar Hülpers, att "säden hässjas här över allt men täckes då överst med halm eller granris". Och om Anundsjö heter det hos samme författare: "Förut sattes säden här i skyl på åkern i 12 små band, som högst kunde ge 5 á 6 k. säd. Så snart den nu blir skuren, föres den på oskodda slädar till hässjan att torkas. Sedan mera fördelaktige och täckte hässjor blivit inrättade, brukas nu sällan rior till sädens torkning." Ungefär jämnårig med den cylindriska tröskvälten är den koniska. Den är enligt uppgift av lektor Gissler i Härnösand 1769 byggd "efter en hälsingebondes uppfinning." Liksom långlogen hör samman med tröskvagnen och den cylindriska välten, så hör den fyrkantiga eller runda logen samman med den koniska tröskvälten. Sakta men säkert har de båda sistnämnda vunnit spridning över hela norra Sverige. T.o.m. i Dalarna har under 1800-talet "Tomletaerskning"(?) förekommit.

Den cylindriska tröskvälten och långlogen hade funnit väg till Västerbotten redan under 1700-talet. Om Bygdeå antecknar Hülpers, att "hässjor och tröskmaskiner hava även kommit i bruk", och Piteå "Rior hava ock börjat komma i bruk, likaså nyttjas här tröskvagnar med flera 5 kvarters höga hjul, som drages av en häst på lång- eller kringlogar, och hava namn efter deras inrättning av 70 till 100 aln." Var det möjligen en sådan loge, som föresvävade Olof Olofsson i Varuträsk, då han år 1796 vid tinget påstod, att en för hans räkning nyss utsynad gårdstomt "vore honom för tillärnad tröskladebyggnad nödig."

Den koniska tröskvälten och den fyrkantiga eller runda logen har kommit senare. Professor Schubert vid Greifswalds universitet antecknar år 1817 från Neder-Rödå gästgivargård: "Här såg jag en tröskmaskin med tvenne hjul, som sattes i rörelse av en häst. Ladan var fullkomligt fyrkantig. Avlånga lador äro eljest mera i bruk". Och professor J.W.Zetterstedt uppger 1832 från Lycksele lappmark, att "tröskhus av 18 till 20 alnars kvadrat med tröskbultar, som dragas av häst, äro senare årens verk men börja snart bli allmänna. Förut uttröskade man säden med slaga i en liten lada, vilket arbete räckte hela vintern å de ställen, där något betydligt var att tröska".

Tröskvagnarna och vältarna var för sin tid utomordentliga uppfinningar, revolutionerande om man så vill, blott man håller i minnet, att de inte ersatte, endast kompletterade den gamla tröskmetoden. Den tidsvinst, som deras införande betydde, var ojämförligt mycket större än den, som sen vanns med den handdrivna tröskmaskinen och hästvandringen. Den åsikten torde inte heller ha varit så sällsynt bland äldre västerbottningar, att man först med det moderna självrensande tröskverket kommit fram till något, som är bättre än den gamla "bulttröskningen".

Lika sant som det är, att jordbruket i Västerbotten förblivit sig ganska likt under de 300 åren mellan Gustaf I och Oskar I, lika sant är det, att dess omläggning sedan är desto grundligare. Motortröskverket är bara ett uttryck härför. Andra är de nya redskapen för sådd och skörd: rullharv, fjäderharv, gödselspridare och radsåningsmaskin samt slåttermaskin och hästräfsa.

Åter andra är hemmansklyvningar, krondikning och täckdikning, nyodling på myr och fastmark, vallkultur och skiftande växtföljd, grönfoder- och rotfruktodlingar, bättre gödselvård och konstgödning. Jämsides med dessa framsteg på jordbrukets område har dessutom gett förbättrad boskapsskötsel och skogsvård.

Visst har man klyvit hemman, odlat rotfrukter och tagit upp nyodlingar i västerbotten även före mitten av 1800-talet, men det hade dock inte skett i sådan omfattning på långt så som efteråt. Före 1845 ökas böndernas antal i Varuträsk på drygt 300 år från två till sex, varav en "i tvenne rökar"(anm."i två gårdar"). Efter detta årtal går antalet på inte fullt 100 år upp till trettio, i runt tal. Innan potatisen kommit i allmännt bruk, odlade man även rovor till människoföda. Hülpers anteckning om Skellefteå socken: "Något hampa fås men ej lin. Humbla planteras med fördel, litet kål, rötter och rovor till husbehov". Men först under de senaste decennierna har man börjat med de betydligt mer omfattande rovodlingarna till kreatursfoder.

Vad slutligen nyodlingarna beträffar så har de väl aldrig helt avstannat, sedan en gång de första tegarna brutits här. Men under 1600- och början av 1700-talen tycks de ha haft en anmärkningsvärt ringa omfattning. Till en del kan det kanske förklaras av att man då redan brutit upp merparten lättodlade och självdränerade områden och drog sig för att i större utsträckning fortsätta med mera svårodlade. Hur som helst under 1700-talet tar nyodlingarna fart igen, allt oftare i form av nybyggen. Hülpers uppger, att i Lövånger företas "uppodlingar nu på flera ställen, sedan allmogen vid 1783 års landsting åtog sig att vid 24 skillings vite årligen upparbeta ½ skälsland åker med 2 till 3 skrindland äng efter vart tunnlands skatt. Åtskilliga hava dock förut därigenom gjort sig förtjänte". Som exempel härpå meddelar han, att prosten Dahling (kyrkoherde i Lövånger 1730-1772) "emellan kyrkosjön och kapitainssätet på prästbordets utmark med mycken kostnad o. arbete uppodlat en stenbunden, onyttig trakt till åker och äng, som skall vara det första så kallade nybruk i orten".

"Med mycken kostnad och arbete". Det var allt annat än lätt att med hacka och träspade kultivera skogsbevuxen stenbunden mark. Men det gick med arbete! Och hade man "spadat" en teg, så visste man att i alla fall att den var ordentligt bruten. Det gick, med kostnad! Och ändå var ju arbetskraften billig den här tiden. År 1807 åtog sig Johan Johansson, Erik Persson Shilling och Jon Olofsson i Varuträsk att spada upp ett visst område mot en ersättning av "2 s (skillingar) 8 r (runstycken) i riksgäldssedlar" per kvadratfamn. Och 1848 förbinder sig Pehr Widmark att i Stornäset i Varuträsk uppspada "en plan" för "3 skillingar per famn".

Redan under 1700-talet började man vända sina blickar och ansträngningar mot sanka marker och myrar. Hülpers uppger, att då "det som borde befordra växten" ofta blåste bort på de gamla lätta åkrarna, har i Umeå socken "många låglänta ställen sedan blivit uppodlade, dikade och åker lagde" Och han omnämner särskilt, hur framlidne prosten Sund (kyrkoherde i Umeå 1759-1787) "gjorde kostsamt försök med upptagning och dikning på en myra av 70 tunnl. vidd, och hade därå något nybruk, men som jordmån var svag och hela trakten bestod dels av röd sand, dels av igenvallad sjö, så kunde oaktad mycket gödning ej fås säd, utan nyttjas mest till betesmark".

Fast andra hade bättre lycka med sina försök, är det först under senare delen av 1800-talet, som nyodlingarna på myr och sankmark tar verklig fart i samband med effektivare dikning. Då spadar man, hackar man och "ristar" man över allt i Västerbotten. Mer och mer "ristar" (plöjer). Det går ojämförligt mycket fortare än både spadningen och hackningen. I snabb följd växer de nya tegarna fram. Till en början översållade med stubbar. Men vad gör det? Stubbarna är ett härligt bränsle under kalla och mörka höstkvällar. Snart är tegarna färdiga att motta det första utsädet. Snart bär de korn eller havre i stället för skog och stubbar. Bygden vidgas, obygden krymper. Landskapet blir ljusare och mer leende. Det är markens gröda, som upplyser dess anlete.

Jorden ger - men inte gratis! För att bli framgångsrik jordbrukare har det alltid fordrats mycket av den inställning, som kommer till uttryck i de skämtsamma orden, lagda i en småbondes mun: "Nu pojkar, bryter vi litet sten, mens vi vilar oss".

-



SKELLEFTEBLADET N:o 248 fredagen den 25 okt. 1940.

XI

"Markens Gröda 4"

Hur Varuträskborna opponerade mot inringningen genom krononybyggen och efter bästa förmåga sökte bryta den, ha vi redan sett. Låt vara att deras strider långt ifrån alltid blev resultatlösa, det faktum kunde de dock icke häva, att området för betesgång och foderfångst efter hand blev icke blott begränsat utan även avsevärt beskuret. Och när då samtidigt hemmansklyvningen började försiggå i allt raskare tempo, tvingades man helt enkelt att inom de gränser, som utstakats för byn, dels söka reda på nya röjnings- och slåtteslägenheter, dels så vitt möjligt öka avkastningen av både gamla och nya ängar. Att samma tvång gjorde sig gällande inom nybyggena, behöver knappast påpekas.
I elfte timmen, just innan den definitivt besegras av nyodling och vallkultur, upplevde därför den naturliga ängen nu en verklig blomstringsperiod. Man röjde. Skog och gräs trivs inte tillsammans. Det visste man av gammalt. Man dikade. Men inte för att leda bort vattnet från ängarna utan för att leda dit det och så öka avkastningen. Man byggde dammar. Över myren slingrade ofta en bäck. Flertalet röjningar låg vid vattendrag. Placerade man då en damm vid vattnets utflöde från slåtterområdet och byggde ut den ända till höjdsträckningarna på dalens sidor, så kunde man sätta hela ängen under vatten.

Vid mitten av 1800-talet och tiden närmast därefter var skogarna i skelleftebygden översållade av olika slags slåtterängar, bl.a. dammängar till anmärkningsvärt stort antal. Sedan dess ha emellertid tiderna förändrats - avsevärt - och ängarna med dem. Många ängar ha utdikats och uppodlats. En del ha växt igen med skog. Knappt någon är, vad den fordom varit. Och av de gamla ängsdammarna finns snart intet synligt spår. Men ännu lever i traditionen minnet av särskilt framstående ängsröjare och märkligare vattenledningsföretag eller dammbyggnader.

Så berättas det om Lars Anton Jonsson, att han för Hällbergssvedjan lyckades utverka en och en halv i st. f. en tunna skatt och därmed, får man underförstå, vidare skogsmark, just därför att han röjt så många ängar. Han ansåg, att det var en dålig karl, som ej röjde ett ladland äng och byggde en lada per år. När han röjde vid bäcken i Hällbergssvedjan, lade han ned de största klamparna från röjningen i bäcken, för att fylla upp dess fåra och så få vattnet att rinna ut över så stort område som möjligt. Det är den vanliga historien. Ängen skall vattnas, ej avvattnas.

Om en viss Daniel från Långsele ovanför Finnfors berättas det, att han var en mästare i att anlägga dammar och leda vattnet och så göra goda ängar. Som erkänsla för sin flit och färdighet i detta avseende fick han t. o. m. genom prosten Nordlanders försorg medalj, men då skall han ha yttrat: "Om dem ha djive mä en spåda å en jolöx!" Fullgoda verktyg var dyra och sällsynta.
Icke desto mindre kunde man ge sig i kast med verkligt stora företag. Ännu den dag som är kan man vid gamla dammen och bron över Klintforsån några hundra meter nedanför dess utlopp ur Varuträsket se vissa spår av ett dike eller en kanal, som tydligen grävts någon gång för länge sedan.

Dessa spår lär emellertid ej härstamma från Varuträsk sjösänkningsföretag, som man annars kunde tro, utan från ett fantastiskt försök något längre fram i tiden att leda älvens vatten från denna plats till en myr på Nylands skog 2 ½ km. längre österut. Den som meddelat mig detta, skriver om företaget i fråga: "ett mycket planlöst arbete, då ingen avvägning vidtagits. Det enda man kunde beräkna var, att myren låg lägre än Varuträsket. Det vill synas av de rester, som finnas, som hade man trott, att om vattnet med god fart kom in i kanalen, skulle det sedan följa botten både i mot- och medlutningar. Ty motlutningar fanns flera hundra meter." Över en dal har man emellertid byggt en ränna av trä, en primitiv akvedukt alltså, vars rester berättaren själv sett som barn.

Bland dammängen i skelleftebygden torde medlebornas kring sammanflödet mellan Bjurån och Stöverån ha varit den största. Ännu har den äldre generationen medlebor åtskilliga personliga minnen av denna omfattande anläggning. Själva dammen låg knappt två km. nordväst från nuvarande järnvägsstation i Medle, och därovanför kunde ett väldigt område sättas under vatten. Den sjö, som bildades där regelbundet varje år, var märklig icke blott genom sin korta periodiska existens utan även genom den garnering, som ängsladorra utgjorde på dess yta. Dessa lador voro för resten märkvärdiga även då på sitt sätt. För att de inte skulle mer eller mindre fullständigt översvämmas av vattnet, hade de byggts på ett glestimrat underlag av varierande höjd. På sina ställen låg ladgolvet 1.4 m. över marken.

Hur väl man tog vara på röjningslägenheterna och hur man än ansträngde sig för att genom bevattning höja ängarnas avkastning, så ville ändå inte fodret räcka till. Hö och halm måste drygas ut på olika sätt. Vanligast förmodligen med löv men också med lav, bark o.dyl. Antagligen var det inte mycket annorlunda i Varuträsk än i Lövånger, varifrån det berättas, att "björklövet samlades på så sätt, att man tog kvistar av björken och band ihop dessa till kärvar genom att linda en björkkvist som band, kring mitten av kvistbunten." Sedan torkade man dessa björklövskärvar genom att resa dem kring en laduvägg eller lägga ut dem i solen. "Man brukade även skyla dem på störar i likhet. med kornkärvarna." Björklövet användes till foder åt fåren. Annat löv av asp, sälg, vide, rönn och al m.fl. träd togs på så sätt, att man med handen drog utefter kvistarna, så att endast själva lövet följde med. Lövet torkades sedan på loggolvet eller annanstans inomhus på vindar och dylika ställen, då det annars blåste bort. Då lövet gavs åt kreaturen på vintern, lades det först i en så, den s. k. "döj'sån" och överhälldes med varmt vatten och fick stå några timmar. Så avtappades vattnet och gavs åt djuren. Därefter kom turen till de uppmjukade löven.

Löv insamlades strax efter midsommar. Lav och bark däremot på vintern eller våren. "Man gav sig ut i skogen på vårvintern, tidigt en morgon, medan skaren på snön bar, och samlade lav av tall och gran, s. k. skägglav. Man hade en liten skrinda med medar, i vilken laven samlades, och följdes åt en tre fyra personer, varav en drog skrindan. Det var mest fåren, som undfägnades med denna lav." Men det torde också ha förekommit att den gavs åt kor. Även barken var fårfoder. När man samlade in den, gick det så till, "att man högg upp till 2 meter långa bitar av ungtall med en diameter av cirka 2 till 6 tum" och forslade sedan hem dem med barken på. "Så lossades barken med en yxa på några ställen av stocken. så att fåren själva fingo sköta om barkningen av stocken. Då den var kaläten, togs den upp ur fårkätten och användes till ved. Fåren tyckte mycket bra om denna bark."

Så långt min berättare från Lövånger. På raderna läser man om ett ivrigt och uppfinningsrikt samlande av allt, som kunde tjäna som foder. Mellan raderna läser man om fattigdom, svältfödda kreatur och dålig avkastning från ladugårdarna. Att svältföda kreaturen var en sed eller rättare sagt en osed med gamla anor. Och den höll sig, så länge man hämtade mestparten foder från den naturliga ängen. Ja, den fortlevde faktiskt ett stycke in i vallkulturens tid också. I själva verket är det först den moderna mejerirörelsen, som definitivt fått bukt med den. Under dess inflytande har emellertid i många fall bara på några år kornas utfodring helt och hållet omlagts och mjölkproduktionen mångdubblats.

Låt oss nu till sist söka oss ut på de självväxande ängarna i skelleftebygden under senare delen av 1800-talet och se, huru det går till att där bärga höet. För att få en så bjärt kontrast som möjligt till våra dagars höbärgning, är det lämpligt att välja en sensommardag på en "blötmyr", där vattnet glittrar mellan tuvorna. Men vi får ej ligga och dra oss på morgonen, om vi skall komma med från början. Redan vid trefyratiden börjar slåtterfolket söka sig ut till myrängen, män och kvinnor och halvvuxna med liar, räfsor och annat, som behövs för dagens arbete. Och nu sätter man i gång med slåttern. Men det är svalt så här strax före soluppgången. Det bildas is på liarna. Och man ryser när man tänker på dem som går där i det iskalla vattnet utan strumpor i skorna. Nu går emellertid solen upp, och det blir varmare efter hand. Då tar slåtterfolket av även skorna och slår vidare barfota. Under morgontimmarna arbetar både män och kvinnor med lien. Det är lättare att slå nu än längre fram på dagen. Dels besväras man ej av värmen - tvärtom - dels står gräset, tack vare daggen, vått även på tuvor och torrlänta områden. Och på fuktigt gräs biter lien betydligt bättre än på torrt.

Under träget arbete går timmarna fort. Och snart inställer sig både trötthet och hunger. Kanske mest hunger. Allt oftare gå blickarna bort mot stigen, där man väntar mor med morgonvarden. Hon har stannat hemma på morgonen för att ordna med kreaturen och maten. Men nu bör hon strax vara här. Klockan är väl inte långt ifrån nio. Det ser man på solen. Jo, där kommer hon. Alltså, liarna på axeln och samling vid ladan! Förunderligt, vad välling kan smaka gott en sån här gång! Och fläsk eller rotmossmörgås sen! Efter måltiden sträcker man ut sig en halvtimme eller så. Och sen börjar arbetet igen med nya krafter. Männen fortsätter att slå. Men kvinnorna griper nu till räfsan. Den föres med kraft och smidighet. Skämtsamt säger ett talesätt, att man skall räfsa så, att det alltid är sju "sådda" i luften. Höet räfsas samman till högre och torrare områden och bredes där ut i jämntjocka täcken att torka för sol och vind.

Så fortgår arbetet till middagen. Den består av fil med ibrutet korntunnbröd, "filbruttu", närande och läskande på samma gång. Man äter tillsammans med träskedar ur ett stort träfat av björkved. Det är en servis, som hör skogen och ängen till. När måltiden är slut, sköljer man fatet i bäcken. Och så till arbetet igen! I dag har man haft tur med vädret. Gårdagens hö är torrt. Det skall nu in i ladan. Och dagens skall läggas i stackar, så att det ej genomfuktas av daggen under natten.

Så snart man skall bära över hö från en plats till en annan, måste man alltid "famna" det. Hur det går till, är inte så lätt att beskriva. Det är betydligt lättare att demonstrera. En famn är i varje fall motsatsen till en oordnad hop. Det är en med räfsan hopkammad, ordnad och packad hög, som utan svårighet kan lyftas och flyttas, antingen man därvid uteslutande använder sig av händerna eller tar hjälp av räfsan, då famnen följer med mera restlöst. Att transportera höet famn för famn blir emellertid alltför tids och kraftödande, så snart det är fråga om litet större mått och längre väg. Då använder man sig därför av en "svega", i vilken man kan lägga in icke mindre än fem ordentliga famnar på en gång.

Svegan är ett redskap, som oupplösligt hör samman med myr- och ängesslåtter. Vi ha därför all anledning att se litet närmare på den. Den består av tre delar, samtliga av smidig ungbjörk. 1) "låmvia", av vars "låm", d. v. s. rotända, en aln eller mer lämnats ovriden till handtag för den som skall bära, 2) sammansnodd med låmvia och helt vri den "tårnvia", som har sitt namn av den "tårn" ögla, med vilken den slutar, och genom vilken rotändan av låmvia trädes, när man spänner svegan om en börda, och 3) "helvia", en mindre vidja, fästad i öglan och tjänstgörande som handtag för den som skall hjälpa den bärande att "hel", d. v. s. dra ihop bördan. Liksom det går in fem famnar i en svega, så räknar man med att det behövs en sex å sju "svegabål" till en skrinda hö.

Ett tungt och slitsamt arbete var det att samla in det glesväxande gräset från myrar och fastmarksängar, i regn som sol, i höst- som högsommartid. Men det var slitsamt också att bärga vallarna. Och därför är det troligt, att ängsslåttern med vanans makt skulle ha hållit sig kvar ännu längre, om icke slåttermaskinen hade kommit och revolutionerat höbärgningen på odlad jord. Nu blev det ett svalg befäst mellan slåttern hemma i åkern och slåttern på ängarna. Och samtidigt som man började känna den senare allt mer pressande mödosam och oproportionerligt tidsödande, fick man också efter hand upp ögonen för hur mindervärdigt mycket av det hö var, som man skrapade ihop från den naturliga ängen. Denna gav faktiskt icke lön för mödan, men det gjorde där emot nyodlingen. Till den drogs alltså mer och mer av arbetskraften. Och i samma mån som dess avkastning växte, fick myrhöet stå obärgat. En ny tid hade brutit in.




SKELLEFTEBLADET N:o 301 lördagen den 28 dec. 1940.

XII

"Markens Gröda 5"

Gör man i våra dagar under högsommaren ett besök i någon av de västerbottniska kustbygderna skall man som regel finna gårdarna omgärdade av växtliga vallar, vackra sädesfält och lövande rotfruktsodlingar i rik omväxling. Markens gröda avger sitt ovedersägliga vittnesbörd om både odlarfilt och odlarlön.
Om odlarflit inte minst! Vilken möda har det ej kostat att bryta dessa tegar. "I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd." Vilken seg kamp har ej utkämpats här mot svält och umbäranden! "Den som inte vill arbeta, han skall inte heller äta". Denna kamp för dagligt bröd har långt ifrån alltid haft karaktären av segrande offensiv. Långa tider har den varit övervägande defensiv. Och misstag och motgångar äro beklämmande många. Men den rymmer trots allt också mycket av tapperhet och dåd. Och den är, vad som icke på långt när kan sägas om kamp över huvud taget en kulturkamp, i utpräglat positiv bemärkelse.

"De väldiga herrar med skri och med dån
slå riken och byar omkull.
Tyst bygga dem bonden och hans son,
som så uti blodbestänkt mull."

Låt oss nu fånga några glimtar av jordbrukets kampfyllda historia i Varuträsk med omnejd, den by och bygd som hittills huvudsakligen sysselsatt oss i dessa uppsatser! Var den första nyodlingen i Varuträsk legat, behöver det knappast råda, någon tvekan om. Med till visshet gränsande sannolikhet har det varit på den s. k. Åkerudden. Sannolikheten får förresten i detta fallet övertygande stöd av traditionen. Redan under medeltiden, så berättar nämligen denna, kom den första nybyggaren dit. Han uppförde åt sig. en stuga i närheten av träsket och odlade upp en liten åker på nordligaste delen av Åkerudden.

Den första tegen följdes av andra. Jordens brukare blir flera. År 1543 skattlägges Larrens Andersson och Nils Erson i Varuträsk för vardera 10 spannland åker d v s. tillsammans 10 tunnland. Och år 1757 finner vi de fyra bönder, som byn då har, i färd med att mellan sig fördela ett nybruksområde och några smärre jordstycken. Ett dokument berättar härom på mycket knagglig svenska och långt ifrån alltid fullt begripligt: "På år 1757 d. 21 oktober sammanträdde samtlige hemmansbrukare i Varuträsk och sammanlade att dela ett landstycke sig imellan till nybruk, vilket är beläget norr om gamla ängarna, som närmast norr om byn ligga och därifrån och neder till älven och så kallande Skiftesmyran. Även stannade det i det slut, att de tog tegarna, eftersom de sitta i byn till. Men efter de på östra sidan blevo bredare och på den vänstra smalare, så fick Anders Jonsson på södersta tegen intet, fyllna på västra sidan. Så hava de lämnat honom på östra sidan om änget vid pass, femton famnar söder om hörnet och till öster lika med de andra tegarna till dess bredd och längd. Nu utsätter jag intet vidare, utan de är allt delat efter skatten och fyra tegar till mans. Och även ännu ett litet landstycke till mans, som är Anders Jonsson imellan Nyåkern och Avagärdet och Jakob Johansson på södra sidan om Avagärdet och Johan Johansson på södra om Avagärdet och Johan Johansson på södra sidan om sundet, som kallas Rävalsnäsudden, och Olof Jakobsson på norra sidan om gården imellan Lillnäset och Gårdsgärdet."

Nybruksområdet har tydligen legat någonstans i den del av byn, som nu kallas "noli anjom". Myren ovanför ängesvägen kallas nämligen i en här längre fram citerad handling från 1870-talet för Skiftesmyren. Var de andra landstyckena legat, är det ingen svårighet att avgöra för den som ännu har reda på att Rävalsnäsudden ligger mitt emot Åkerudden och att Lillnäset är den nu s. k. Udden (utanför vilken Lillnäsgrundet ännu bevarar namnet). Hur man delat området vid Skiftesmoran är däremot rätt osäkert. Frågan är nämligen, om man utan reservation skall ge vitsord åt uttrycket "fyra tegar till mans" - i så fall har var och en av de fyra grannarna fått fyra jordremsor - eller om man även här skulle räkna med skrivarens bristande stiliseringsförmåga -, i så fall får det kanske tolkas som "fyra tegar, en på var man".

Hur som helst har denna delning skett i bästa överensstämmelse med sekelgamla skiftesprinciper, alla storskiftesfunderingar och storskiftesförordningar till trots. Annat är naturligtvis inte heller att vänta. Resultatet av storskifteslagstiftningen var ännu 1757 utomordentligt ringa. Bönderna hade i gemen tagit mycket litet intryck av de föreställningar om ägosplittringens olägenheter, som lantmätarna enligt Kungl. Majas förordning 1749 "med all flit och foglighet skulle göra dem". Möjligheterna för landshövdingarna att i överensstämmelse med Kungl. Majestäts brev av år 1752 främja storskiftet hade visat sig synnerligen begränsade. Och verkningarna av storskiftesförordningen 1757 hade ännu inte hunnit framträda. Därtill var tiden, från den 5 april till den 21 oktober, allt för kort.

Men fastän storskiftesprogrammet alltså icke lyckats sätta sin prägel på denna, jorddelning, så skymtar man det kanske ändå i bakgrunden - som något man tar avstånd ifrån, något man tackar nej till. Man vill ha sina små åker och ängesstycken som man av gammalt haft. Man vill inte veta av någon äventyrlig nyordning. Det kan vara storskiftet, byamännen avböja, då de till sist förklara, att de med sina namns och bomärkens undersättande vilja så stadfästa det gjorda skiftet, "att intet vidare råd det röra skall, evad man där hävdar mera heller mindre".

Det kan vara storskiftet. Men det kan också vara och är sannolikt - därjämte - något annat. Man börjar ana det, då man kommer till lantmätare Sundströms delningsbeskrivning över Varuträsk by år 1783. Där läser man först den förut citerade relationen om hur "Salmon Danielsson påstod, att några ängar skulle i delningen intagas, som de andre grannarne för 30 år sedan av utmarken intagit. Men de andre grannarne nekade därföre med påstående, att han på utmarken funne så tillräckeligit land till utrögsel att han ej efter sin skatt skulle bliva bristande. Dock efter något samtal blev föreningen denne, att de övrige 3:ne grannarne skulle hjälpa, Salmon Danielsson 2:ne dagsverken vartdera att rödja utan betalning, varmed Salmon Danielsson förklarade sig nöjd och lät sitt gjorda påstående falla".

Vidare talas där om "den åker, som av gamla lägder och tuvor sen sista delningen av Salmon Danielsson och Anders Jonsson blivit uppbrukat", och sägs, att den "kommer nu som åker att beräknas efter 8 sk:s betalning för vart kl. som blivit uppbrukat, som av byalaget betalas".

Det hade inte alltid gått så högtidligt till som 1757, när man tog upp nybruk. Av gammalt hade man helt enkelt, var det föll sig lämpligt på allmänningen, utan alla ceremonier röjt sig en äng, ev. brutit sig en åker. Men så var det också si och så med besittningsrätten. Tid efter annan justerades nämligen fördelningen av byns jord, och då riskerade man att mot en blygsam röjnings eller brytningsersättning få avstå mestparten till grannarna. Salmon Danielsson och Andersson Jonsson ha i fråga om sitt nybruk efter allt att döma inte ens kommit på den tanken att opponera mot denna ordning. Och Salmon Danielssons grannar rädda sina ängar från att indragas i delningen endast genom att lova viss röjningshjälp som ersättning för dem.
Varje bonde skulle ha så mycket åker och äng, som svarade mot hans skatt. Och av och till återkommande delningar förhindrade, att något hemman växte ut till oproportionerligt omfång. Sannerligen det var inte bara de små brukningsdelarna, som hämmade jordbrukets utveckling i by och bygd, innan ett slutgiltigt skifte av alla ägor där blivit verkställt!

I den mån det nu är dessa mer eller mindre regelbundet upprepade delningar, man avböjer 1757, har man tydligen, börjat betrakta stabilare äganderättsförhållanden som något eftersträvansvärt. Man vill väl ha kvar sina skiftesremsor i åker och äng - inte tu tal om det - men man vill ha dem utan dessa traditionella jämkningar och justeringar. Samtidigt som man alltså säger nej till storskiftet, så säger man ja till ett definitivt skifte i ägosplittringens tecken. För att begagna gängse skiftesbeteckningar skulle man kunna säga, att bönderna i Varuträsk först nu vid storskiftesperiodens början är färdiga att säga farväl till det urgamla hammarskiftet och genomföra ett ordentligt tegskifte.

Men ytterligare ett kvarts sekel dröjde det, innan tegsskiftet kom till stånd i byn. Då utfördes det emellertid av lantmätare Fr. Sundström, vars delningsbeskrivning här förut citerats - och det var, nog meningen, att det skulle kunna få gälla som storskifte. De planerna korsades dock obarmhärtigt av häradsrätten. Ty väl förklarade sig Varuträsk byamän år 1874 , inför tinget nöjda med den verkställda delningen och anhöll att den "kunde till framtida efterrättelse stadfästas, men" säger protokollet, "som flera skiften både åker och äng funnes inrättade, än Kungl. Maj:ts nådige förordning om lantmäterierne av den 12 augusti sistledit år uttryckeligen påbjuder, så var icke häradsrätten tillständigt att över delningen i Varuträsk annan stadfästelse lämna, än att den må tjäna nu varande bönder till efterrättelse, utan hinder för en ny åbo och ägare att behörigt storskifte söka".

Lantmätare Sundströms delning ledde alltså icke till det resultat, som varuträskborna hade hoppats, men dess betydelse som grundläggande lantmäteriförrättning i byn har i alla fall varit stor och avgörande. Man märker det redan av 1786 års "avfattning över Varuträsk byaskog och utmark till beredande av den i länet nådigst anbefallte kronoallmänningsavvittringen." Det heter där bl,a. "I denna by äro 4 hemmansåboer, som tillsammans skatta 1 5/32 mantal befinnes efter herr kommissionslantmätaren Sundströms delningsbeskrivning av den 10 juli 1783 hava 12 t1. 19 kpl öppen åker, därav hälften är i det mesta frostfri, andra hälften frost och skrinländigt; nybruksåker av bättre och sämre jordarter (upptagen till 4 tl. 18 kpl.); ängar efter ovannämnde beskrivning av flere hösorter".

I fortsättningen lämnas följande upplysningar om byn: "Mulbetet är i anseende till nybruk och nybyggens intagande å flesta sidor om byn mycket försvagat och inskränkt. Fisken i träsket be,står av gäddor, abbor och mört till husbehov men ej till avsalu. Ringa sjöfoder i träsket av säv och fräkne. Skvaltkvarn i älven på 1/8 mil nära byn är till husbehovsmalning tillräcklig. Humlegårdar finns inga i denna by. En grovbladig brädsåg är anlagd straxt nedan skvaltkvarnen. Tillfällen till flera nyanlagda byggen, än redan anlagda äro, finnes ej å denna byamark, ej heller maste- och storverksträn. Och flere förmåner äro icke bekanta."

Man observerar påpekandet, att byn saknar humlegårdar. Och man kan lämpligen jämföra det med anteckningen i avmätningsprotokollet för krononybygget Norra Bergfors år 1804: "Icke heller humbelgård anlagd." En humlegård hörde till såndant, som skulle finnas i en by. Egentligen borde det finnas en till varje gård. Det hade lagen föreskrivit ända från medeltiden. 1734 års lag säger: "Alle hemman böre humblegård hava, och lägge bonde goda rötter till fyratio stänger vart år, till dess de bliva tu hundrade vid helt hemman".

Tydligen hade det dock sina svårigheter att bringa lagen till allmän efterlevnad. Man ser det av Gustaf Vasas förmaningar till allmogen att anlägga humlegårdar, för att "menige Sveriges inbyggare icke skole så mygit, som här till tids skett är, lite till främmande land och städer efter humble". Det framgår av Karl XI:s "plakat angående humblegårdar". Och det bekräftas för norra Sveriges vidkommande av Varuträsk och Bergfors exempel.

Men å andra sidan stannade det icke, ens i Västerbotten vid fromma önskningar. Det framgår med all önskvärd tydlighet av ett jordanskaffningsprotokoll för Lövångers socken av år 1750. Där heter det visserligen omväxlande vid ett stort antal hemman: "Ej lägenhet att inrätta humlegård","humlegård vill icke trivas","börandes humlegård, inrättas". Men i flertalet fall konstateras det helt enkelt, att humlegård finns anlagd. I "Siljum" har alla nio hemmanen, humlegård.

Den myckna humlen behövde man till det myckna ölet och det myckna ölet för den myckna törsten. Att denna sist nämnda i någon mån berodde på all den salta maten, är nog tydligt. Men likaså tydligt är det, att den allmänt tog en sådan omfattning, att den icke kan karaktäriseras på annat sätt än som en last. Drottningens hovdamer på Johan III:s tid fick - för att nämna ett exempel - två kannor öl var till nattöl och lika mycket till frukostdryck. Redan före brännvinets segertåg över landet hade alltså Sverige sitt rusdrycksproblem.

Emellertid vill det synas, som om norrlänningarna, åtminstone i vissa fall, varit nyktrare än sina landsmän i södra och mellersta Sverige. När Abraham Hulphers under senare delen av 1700-talet reser i Norrland, lägger han - sannolikt icke utan förvåning - märke till, att man på många håll i norrbottenssocknarna saknar källare och brygghus samt dricker vatten eller "blanda". "Vatten och utblandad kärnmjölk", skriver han i fråga om NederTorneå socken, "är allmän dryck. Sällan brygges, utan till bröllop eller vid andra särdeles tillfällen, då de vilja hava starkt öl. Spannmål kan således här besparas i det som på södra orter fordrar största behovet". Kan besparas - och måste! "Ingenting är så ont, att det ej har något gott med sig." Men i samma mån som sädesskördarna äro för knappa för att tillåta ölbrygd, blir också humlegårdar överflödiga. I Norrbotten förefalla de icke heller att ha varit vare sig många eller stora.

(Detta avsnitt är sist i serien som vi känner till. Möjligen kan det finnas ytterligare avsnitt)



Designat i
HtmlEdit 5.1 - din Svenska HTML-Editor!